Den första planen har utarbetats av en duo bestående av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Herman Van Rompuy, som håller i ordförandeklubban för EU-rådet, alltså det forum där de 27 stats- och regeringscheferna träffas inom EU. Ett utkast som läckt ut visar att Barroso-Van Rompuy-planen kan bli politiskt sprängstoff: det är en lista med krav på att medlemsländerna bland annat minskar på offentliga utgifter och sätter tak för hur mycket en regering i knipa får låna på världsmarknaderna.

Flera punkter gäller lönesättningsmetoder. Till exempel bör löner och lönesättning gå hand i hand med produktivitet, enligt författarna. EU-kommissionen och Rådet ska jämföra kostnaderna för arbete inom hela EU för varje sektor, och sedan jämföra med kostnaderna för handelskonkurrenter som USA och Kina.

Om lönerna går upp för mycket i ett EU-land och då påverkar konkurrenskraften gentemot rivalerna negativt, så ska den utpekade regeringen ”åtgärda” detta.


Extra känsligt för många skandinaviska öron är en paragraf om att kollektivavtal måste decentraliseras. EU-dignitärerna vill att en enskild arbetsstyrka ska kunna förhandla med en enda arbetsgivare och inte, som i exempelvis Sverige, att stora grupper i samma bransch förhandlar med alla arbetsgivare inom branschen och ”låser” denna.

Barroso-Van Rompuy vill också att medlemsstaterna öppnar för privatisering av mer offentlig verksamhet. Slutligen bör euroländerna enas om en gemensam företagsskatt och länka pensionsåldern till uppskattningar om förväntad livslängd – i klarspråk: höja den.

Europeiska fackföreningar rustar nu för stora protester mot vad de ser som att Bryssel lägger sig i frågor EU-institutionerna inte har med att göra, och inte heller har makt över. Löner och välfärd är inte bara en nationell fråga utan för många också en politisk-principiell fråga: en väljare röstar på en regering eller ett parti för att det lovar att föra en viss ekonomisk politik.


Inför EU:s vårtoppmöte 24–25 mars, där EU:s 27 ledare ska anta eller förkasta förslagen som finansministrarna förbereder idag, har fackföreningar från hela Europa aviserat protester. Belgiska klubbar hotar att barrikadera motorvägen och stänga ner flygplatser och tågstationer,så att mötet inte kan äga rum.

Men även inne i mötesrummen kan det bli bråk. Jämte Barroso-Van Rompuy-planen ligger en plan signerad Nicolas Sarkozy och Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern och den franske presidenten slängde nyligen oväntat fram en ”konkurrenspakt” för euroländer. Pakten innehåller också krav som medlemmarna ska åhöra: Att ha samma företagsskatt, att erkänna varandras examina och yrkesdiplom och att avskaffa automatisk indexreglering av löner, till exempel.

Paktländerna måste också anpassa pensionsåldern för att stå emot ”demografiska förändringar”– återigen: höja den.


Flera länder, bland dem Sverige, har haft invändningar mot det fransk-tyska tilltaget. Statsminister Fredrik Reinfeldt sade i en intervju med tyska Reuters att det redan fanns en rad konkurrenskraftsplaner som EU ändå inte uppfyller, som EU2020-strategin och EU:s tillväxt- och stabilitetspakt.

Han invände också mot att de 17 euroländerna håller egna möten som i praktiken påverkar alla 27 EU-länder, en åsikt han stillsamt delar med en långt mindre behärskad polsk premiärminister, Donald Tusk.


En växande kritikerkör bland EU-kännare misstänker att Merkel och Sarkozy, väl medvetna om att deras tilltag skulle bemötas med de sedvanliga anklagelserna om att de försöker styra och ställa, helt enkelt är en briljant strategi för att få igenom det brännheta Barroso-Van Rompuy-paketet, som hamnat i skymundan.