Ett steg i fel riktning

I näringslivet är det mänskligt att fela, och fint att förlåta. I alla fall om det är tillräckligt högt uppsatta personer som står för snedstegen. I våras framkom att det en gång så ansedda verkstadsföretaget Sandviks styrelse, i strid med gällande anställningsavtal, beslutat att ta ur bolagets kassa för att ge sin sparkade vd 10 miljoner kronor i extra avskedsgåva. Det blev inga efterräkningar.

Samma Sandvik sålde för fem år sedan ett dotterbolag för 8 miljoner kronor. Köpare var en 24-årig dotter till bolagets vd. Detta fiskrensdoftande upplägg, en ren bulvanaffär, innebar att försäljningen inte behövde godkännas av Sandviks aktieägare på en bolagsstämma. Ett trixande som i efterhand ser ut som en tanke. Nyligen avslöjade Dagens Industris reporter Gustaf Tapper att företaget som genom magi tycks ha förvandlats från bajspåse till smaragd i samma stund som direktören lade vantarna på det. Ifjol sålde han bolaget med en sammanlagd vinst på 200 miljoner kronor. Sandviks reaktion på att ha slarvat bort en femtedels miljard av sina ägares pengar: en utdragen gäspning.

”Blir det ett misstag emellanåt så blir det, det händer i de flesta bolag”, förklarade bolaget för DI. Anders Nyrén, styrelseordförande i Sandvik och vd i storägaren Industrivärden har kallat affären för ”ett litet, litet ärende”.

Med en sådan avslappnad inställning till företagets tillgångar framstår det nästan som lockande att börja tälta utanför Sandviks huvudkontor i hopp om att få ta del av nästa bagatellartade misstag. Ett halvkilo ihoprullade tusenlappar som råkar åka med i soporna? Presentpennor i 24 karats guld i en skål på receptionsdisken?

Frågan är vad som hindrar Sandviks vanliga anställda från att börja bära hem utrustning i hundramiljonersklassen för att sedan slå ut med armarna. Blir det ett misstag, så blir det, liksom. Händer i de flesta bolag.

Sandvik har redan tidigare fått böta för affären, just eftersom den doldes för ägarna. Det var en rundning av den så kallade Leo-lagen, som säger att transaktioner mellan ett börsbolag och dess egna direktörer måste godkännas av bolagsstämman, där dessutom ägare med tillsammans 90 procent av aktierna måste säga ja. Anders Nyrén & Co kan trösta sig med att lindring är på väg.

Efter påtryckningar från näringslivet har regeringen bett en utredare undersöka en ändring av Leo-lagen. Denne lämnade tidigare i år ett förslag som innebär en väsentlig uppmjukning av reglerna. Affärer som motsvarar mindre än 1 procent av koncernens balansomslutning ska inte längre behöva ta upp onödig tid på bolagsstämmorna. Sandviks skandalförsäljning hade med lätthet slunkit igenom det nya stormaskiga nätet.

För ett bolag som Ericsson innebär det fritt fram för internaffärer på i storleksordningen ett par miljarder.

Utredaren föreslår också att kravet på 90 procents ägarstöd sänks så att det bara behövs två tredjedelars majoritet på stämman. Detta är något som en rad näringslivshöjdare länge efterlyst. De tycker att det blivit för krångligt att få igenom de ymnigt förekommande aktie- och optionsprogrammen till chefer, som omfattas av Leo-lagen.

När en grupp utländska ägare bestämde sig för att (fräckt nog!) utnyttja sin lagstadgade rätt att rösta för sina aktier på Ericssons bolagsstämma 2007 fick det ledningen att koka. Det satte nämligen p för planerna på ett generöst regn av gratisaktier över cheferna.

Alla är faktiskt lite förfärade över att det kan gå till på det här sättet!, utbrast dåvarande Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg.

Kravet på 90 procents ägarstöd kan framstå som högt, särskilt för maktsfärer som Wallenberg och Handelsbanken som är vana att styra och ställa i sina företag med minimalt tuggmotstånd. Och visst kan det ibland vara bökigt att få stora chefsutbetalningar godkända. Det är precis det som är meningen. Leo-lagen tillkom inte på pin kiv utan är ett resultat av en skandal på 80-talet där ett gäng direktörer med koppling till Volvo gjorde ett aktieklipp i det av fordonsjätten ägda läkemedelsbolaget Leo. Eftersom detta hände innan den stora bonusavtrubbningens tid i Sverige blev folk upprörda och lagen skärptes.

Leo-lagen är idag ännu mer relevant än på 80-talet. Options- och aktieprogram har, efter inspiration från USA, blivit näringslivets nya favoritmetod för att belöna direktörer. Det handlar ofta om svindlande belopp som det dessutom krävs ganska avancerade räknekunskaper för att blottlägga. Just därför är det motiverat med stränga regler. Lagförslaget har nyligen varit ute på remiss och har ännu inte lagts fram för riksdagen. Regeringen borde se till att det aldrig hamnar där. Konsekvensen blir annars att Anders Borg med ena handen pekar finger åt lyxlägenheter och bonusar, och med den andra varsamt öppnar spjällen så att optionsmiljarderna kan flöda fram lite mer friktionsfritt. Det vore inget litet, litet ärende utan en stor, stor sak.