Det har gått 21 år sedan sjökaptenen Joseph Hazelwood ställde oljetankern Exxon Valdez på grund och orsakade en av världens mest uppmärksammade miljökatastrofer.

I det juridiska efterspelet har Exxons regemente av advokater lyckats förhandla ned skadeståndet från fem miljarder dollar till långt under en miljard. Fortfarande är tvisten olöst. Många av de drabbade har hunnit avlida på vägen.

Även om Exxon genom sina oförtrutna juridiska processer sluppit stora skadestånd så har olyckan i Mexikanska golfen på nytt visat hur oljebolagens guldbyxor i ett trollslag kan falla till marken, och förbytas mot enorma oförutsedda kostnader, varumärkesnedsvärtande skriverier och dyra juridiska processer.

Det är också mot den bakgrunden som mindre aktieägarkoalitioner nu börjat ifrågasätta oljeindustrins engagemang i kanadensiska Alberta. Där pågår sedan ett par år en kapplöpning om oljesanden, som när den utvinns ger upphov till enorma utsläpp av växthusgaser och kemikalier. Verksamheten har under våren liknats vid BP:s olycka i golfen, om än i slow motion. Vad aktieägarna i allt större utsträckning frågar sig är vilka finansiella risker som döljer sig i en framtid där Kanada, möjligen mot förmodan, rättar sig efter Kyotoavtalet och där koldioxidutsläpp prissätts. Andra pekar på risken för stämningar, nya regleringar och saneringskostnader.

Vårens årsstämmor visar dock hur förtvivlat ogärna de välkapitaliserade bolagen rättar sig efter obekväma aktieägare. I såväl Shell, BP, Exxon Mobil som norska Statoil hade större eller mindre ägarkonstellationer utnyttjat rätten att väcka motioner på årsstämman, där samtliga initiativ berörde bolagens verksamhet i Kanada.

En grupp ägare i norska Statoil, däribland svenska KPA, SPP och Sjunde AP-fonden, föreslog att bolaget skulle lämna Kanada helt och hållet. Politiker, miljögrupper och representanter från den kanadensiska ursprungsbefolkningen talade känsloladdat om verksamhetens förödande konsekvenser, för såväl klimatet, naturen som för Norges image. Styrelsen tackade för synpunkterna, visar protokollet från stämman, men framhärdade att det inte var bolagsstämmans sak att besluta i detaljfrågor, samt menade också att det framför allt låg i bolagets intresse att bryta den kanadensiska oljesanden. Styrelsen vädjade sedan till åhörarna att rösta ned förslaget.

Upprorsmakarna i BP, Shell och Exxon Mobil, tre av världens största oljebolag, var mer blygsamma i sina anspråk. I motioner till årsstämmorna yrkade de att bolagen skulle låta genomföra utredningar av oljesandsutvinningens långsiktiga förutsättningar och konsekvenser. Men även här förfasades styrelserna över aktieägarinitiativet som de å det starkaste rekommenderade ägarna att rösta ned. Frågan, menade samtliga styrelser, var redan utredd. När stridsdammet lagt sig och voteringarna avklarats, hade samtliga motioner röstats ned med en förkrossande majoritet.

I till exempel Statoils fall föll förslaget med siffrorna 98 procent mot två.

SvD avslöjade under våren att svenska KPA, pensionsförvaltaren med fokus på etiska investeringar, investerat i en lång rad energibolag som alla satsar stort på den kanadensiska oljesanden. Investeringarna, menade KPA, kunde dock motiveras med att förvaltaren genom ett aktivt ägande kunde påverka portföljbolagen till det bättre. I en video på bolagets hemsida berättar nu KPA:s miljöchef att man vill vara en ”tumme i ögat” på industrin, en bråkig ägare helt enkelt.

Resultatet från försommarens årsstämmor vittnar dock om att såväl KPA som andra etiska fondförvaltare har både uppförsbacke och motvind.

Det framförs ibland att miljörörelsen, däribland etiskt orienterade fondförvaltare, gravt har underskattat oljeindustrins oerhörda finansiella muskelkraft. Världens sex största privata oljebolag, ofta kallat ”supermajors”, tjänade under det svåra fjolåret nästan 900 miljarder kronor. De ser sannolikt lika många skäl att sätta rötterna djupt i den kanadensiska oljesanden, som rymmer världens näst största oljereserv.