När världens finansmarknader plötsligt kollapsade fick de rörliga ersättningarna en självklar plats i strålkastarljuset. I debatten används de synonymt med girighet och oproportionerligt risktagande. Och inte sällan anses kontroversiella bonusar vara orsaken bakom den globala finanskrisen.
–Alla är överens om att det är en felaktig riskbedömning som legat bakom. Om det beror på bonusar, den politiska agendan som i stort sett beordrat att ge lån eller produktutvecklingen i branschen där kunderna inte kunnat se vilken risk de tar, är förklaringarna som man skiljer sig i, säger Hans De Geer, professor i företagsetik.
Över en natt upptog ekonomirapporteringen en allt större del av nyhetssändningarna världen över. Med Wall Street i bakgrunden, rapporterades om kris, krasch och kollaps.
Till och med den välbevakade presidentvalskampanjen kom i skymundan under ett par veckor.
Fortfarande försvaras de prestationsbaserade ersättningarna av många banker. Systemet anses nödvändigt för att medarbetarna ska leverera – och stanna kvar.
–Banker kan inte låta stjärnmäklare slippa genom fingrarna för att de är snåla, försvarade Deutsche Bank-chefen Josef Ackermann nyligen bonusarna.
I bonusfrågan har bankcheferna få inflytelserika politiker allierade. Redan i våras under G20-mötet i London fick Financial Stability Board, ett dittills informellt och ganska okänt forum, uppdraget att se över hur finansmarknaden kunde skärpas. Sedan dess har bonustak och regleringar varit givna diskussionspunkter – och väntas bli det när regeringscheferna möts i Pittsburgh den 24 september.
Medan regeringscheferna diskuterar långsiktiga lösningar sker snabba svängningar i bankernas resultat. Goldman Sachs tvingades använda den amerikanska staten som nödlina när finansstormen svepte över den anrika investmentbanken. Kvartalet där på var både vinst och de anställdas bonusar i rekordstorlek. Det statliga lånet hade visserligen betalats tillbaks, men få hade förträngt räddningsaktionen.
–Det går inte ihop. Man har pratat om att man privatiserar vinsterna och förstatligar förlusterna. Sedan har man sagt att även om inte hela företaget går bra så går delar av företaget bra och där ska man ha bonusar, och det är inte heller ett övertygande resonemang, säger Hans De Geer.
På hemmaplan har bonusskandalerna inte duggat lika tätt men har de facto dykt upp under året som gått. Investmentbanken Carnegie gick fort från prestigefull till skandaltyngd. Rekordlånet till Mats O Sundqvist spädde på Carnegies allt sämre rykte, och aktien störtdök. I oktober 2008 undveks konkurs genom ett statligt nödlån på 1 miljard kronor – lika mycket pengar som delades ut i bonusar till bankens anställda året innan.
Stort opinionstryck och inlämnade protestlistor tvingade AB Volvo att ta tillbaka förslaget om höjt bonustak för styrelsen. Ett förslag som rimmade illa med koncernens pågående varselvåg och utgjorde ett strategiskt slag i luften.
SEB klarade sig inte bättre. Sedan massiv kritik riktats mot styrelsens beslut att höja vd Annika Falkengrens fasta lön som kompensation för utebliven rörlig lön, fick styrelseledamoten Jacob Wallenberg ursäkta agerandet i tv och lönehöjningen drogs tillbaka. Tidigare samma månad, i mars 2009, kritiserade Aktiespararna SEB:s bonusprogram.
Fortfarande saknas att beslutsfattare enas om hur bonuskraven ska se ut. Oavsett om kraven resulterar i yttre regleringar eller självreglering inom branschen återstår mycket arbete.
–Jag tror att det blir svårt att komma fram till något som inte är urvattnat men jag tycker det är värt att försöka, säger Hans De Geer.
