TALLINN/NARVA Katrin Loodus stryker det blonda håret ur pannan, böjer sig ner över Halo och justerar videokameran som är robotens ”öga”. På golvet i vad som ser ut som en tekniknördarnas lekstuga ligger högar av slaktade videoapparater och elektronikskrot, borden utmed väggen är belamrade med datorer och mätinstrument.

Det är mindre än vecka kvar till de nationella mästerskapen i robotfotboll.

– I slutspurten jobbar vi dygnet runt. Ingen av oss går hem, berättar den 20-åriga studenten på Tallinns IT-College som liksom kamraterna i robotklubben drömmer om en karriär i ett av Estlands många framgångsrika teknikföretag.


Estland är landet där Skype utvecklades och där det vimlar av entusiastiska entreprenörer och startupföretag med webbapplikationer, mobiltelefoni och dataspel som specialitet.

Det är också landet som tidigare än något annat införde e-tjänster i hela samhället. Att registrera ett företag tar inte mer än 18 minuter. Trådlöst internet finns i minsta håla, ofta gratis. Bolagsskatten är lika med noll.

– Vi ser en ny våg av innovativa småföretag som alla präglas av samma ”can-do-mentalitet”, säger Sten Tamkivi som basar över Skype i Estland, företaget som var en pionjär på videokommunikation och internettelefoni när det grundades 2003 och i dag har 124 miljoner användare runt om i världen.

Varför just i Estland? Ett land med bara 1,4 miljoner invånare i Europas utkant.

– Vi har den nordiska traditionen av hög arbetsmoral och platta hierarkier. Men vi vet också hur det var på Sovjettiden när allt saknades och man fick koka soppa på spik. Det har gjort oss påhittiga och kostnadseffektiva, hävdar Sten Tamkivi som i Estland sysselsätter över 1000 ingenjörer, programmerare, videoexperter och ekonomer.


En av de nya entreprenörerna är Raoul Jarvis som nyligen startade företaget TaxiPal. Det är en tjänst för resenärer som i en främmande stad behöver en taxi men inte vet vilken taxifirma som är bäst eller säkrast och vad en taxiresa kostar. På mobilen får man direkt svar och kan med ett knapptryck beställa taxi utan att kunna språket eller ens veta var man befinner sig.

– En stark lösning, säger Yrjö Ojasaar. Han är en av delägarna i riskkapitalbolaget Solon Partner som går in i små teknologibolag med internationell potential. Företagen som han handplockar bygger på principen att de ska kunna starta med bara en handfull medarbetare och sedan snabbt skalas upp till globala företag.

Det är en vision som genomsyrar studerande, professorer och entreprenörer i teknologibältet i södra Tallinn med företagsparken Tehnopol, tekniska högskolan, IT-Colleget och dussintals redan etablerade spjutspetsföretag. Krisen som har hållit Estland i ett järngrepp i över två år verkar här mycket avlägsen.

Inte så på Swedbanks estniska huvudkontor i Tallin. Swedbanks landschef Priit Perens låter blicken vandra ut genom fönstret på åttonde våningen. Iskalla vindar piskar fram över snötäckta gator. I tankarna går han tillbaka till vintern 2008 när Baltikum och de dominerande svenska bankerna stod på randen till en katastrof.


Krisen drabbade ett fartblint Estland mitt uppe en sanslös jakt efter välfärd, bättre jobb, högre löner och mer konsumtion. På gatorna i den gamla Hansastaden Tallinn trängdes plötslig Porsche Cayenne, väldiga Hummer och tunga BMW-suvar. Lyxbutiker öppnades på löpande band och våghalsiga fastighetsaffärer gjordes upp över en lunchrast.

Totalt lånade Swedbank, SEB och Nordea ut 425 miljarder kronor i dessa dagar. Det var en bubbla som blåstes upp till groteska proportioner. Och när den sprack stod regeringarna i de tre baltiska staterna inför valet att skriva ner valutan eller sätta befolkningen på svältkur. Alla tre valde den senare vägen.


I Estland sänktes lönerna i den offentliga sektorn med 20 procent, pensionerna frystes och momsen höjdes. Totalt uppgick sparpaketet till 7,5 procent av landets BNP. Samtidigt slutade hjulen i det privata näringslivet att snurra. Lönerna kapades med delvis 40 procent och arbetslösheten mer än fördubblades till 14 procent 2009 och i år till cirka 17 procent.

Ekonomin tvärbromsade och en BNP-tillväxt på nästan 7 procent 2007 vände till ett minus på 5,1 procent under 2008 och ett fortsatt ras på 13,9 procent förra året.

Men esterna bet ihop. Inga protester, inga upplopp och inga strejker som i Grekland eller Spanien. Läxan som Estland lärt sig är att stabilitet och trovärdighet betyder allt när det gungar på marknaderna.

– Egentligen fanns det inga fundamentala skäl att ifrågasätta landets beslutsamhet att tackla krisen, minns Priit Perens i spetsen för Swedbank som har nästan 50 procent av den estniska bankmarknaden.

– Men ett tag var vi ändå nära att ryckas med i en devalveringsspiral. Det var när Parex Bank i Lettland förstatligades och IMF gick in med nödlån. Då började omvärlden tvivla även på vår förmåga att stå emot krisen.


Tvivel av det slaget vill Estland aldrig mer uppleva. En gång för alla ska klarhet råda om landets ekonomiska kurs och valutans stabilitet. Det är signalen som Estland nu sänder ut till marknaderna när euron införs vid årsskiftet och den estniska kronan går i graven, snart 20 år efter Sovjetunionens kollaps och landets självständighet.

Esterna sparar i dag allt vad de kan. Att ta lån på banken är tabu. Sparkvoten som under de galna tillväxtåren låg på bara drygt 3 procent steg 2009 till mer än 12 procent och väntas i år stanna på 10 procent.

Samma sak gäller för staten. Budgetunderskottet motsvarar bara 1 procent av BNP medan EU-snittet ligger på 6,3 procent och Irland har ett minus på 12 procent. Statens skulder ökar i år svagt till 8 procent av BNP, men det är ändå den lägsta siffran i hela EU.

– När det gäller budgetdisciplin är Estland en mönsterelev, slog EU-kommissionären Olli Rehn fast när Estland i somras fick grönt ljus för att gå över till euron den 1 januari. Sveriges ambassadör Jan Palmstierna säger att regeringen i Tallinn ser det som en kvalitetsstämpel, värd alla uppoffringar.


De nya pengarna har redan börjat rulla in i ekonomin. Sammanlagt rör det sig om 194 miljoner mynt och 45 miljoner sedlar som lånas av finska centralbanken respektive leverats av finska myntverket. De vilar nu i bankvalv och i de stora företagens och handelskedjornas kassaskåp i väntan på ”E-dagen”, eurodagen då Estland blir sjuttonde medlem i eurozonen.

Esterna vet ännu inte riktigt om de ska gråta eller jubla. I senaste opinionsmätningarna är det inte mer än 55-58 procent som är för euron och tidigare i år var skeptikerna i majoritet. Men det finns inte heller något starkt förankrat eller organiserat motstånd. En av landets få kritiker är ekonomiprofessorn Ivar Raig som varnar för att eurokrisen kommer att slå hårt mot lilla Estland.

– Vi är fattiga. Och ändå riskerar vi att få betala för grekiska pensionärer, kritiserar han och anklagar politikerna för att aldrig ha diskuterat eurons för- och nackdelar, än mindre låtit esterna ta ställning i en folkomröstning som i Sverige.


Vi reser till Narva, den gamla svenskstaden i nordöstra Estland vid gränsen till Ryssland. Det är en färd genom ett snötäckt platt landskap som för oss så långt bort man bara kan komma från det moderna, kosmopolitiska och polyglotta Tallinn.

Klubbordföranden Valentina Velman står utanför den igenbommade textilfabriken Krenholm som ägs av Borås Wäfveri. Hon har tårar i ögonen när hon berättar hur svenskarna på styrelsemöte efter styrelsemöte försäkrade att fabriken kommer att överleva och att jobben är säkra. Det skulle visa sig vara en lögn.


Dödsstöten kom som en blixt från klar himmel. 570 anställda fick i början av november besked att de inte längre behövde komma till jobbet, mestadels sömmerskor som arbetat i hela sitt vuxenliv på fabriken som en gång i tiden hörde till de största textiltillverkarna i hela Sovjetunionen med över 13 000 anställda.

– Så är det in den här världen. Den är ganska grym, kommenterade vd Carl-Henrik Koit när Borås Wäfveri anmälde konkurs och därpå ställde in betalningarna vid fabriken i Narva.

Aleksander Ljudvig är Narvas vice borgmästare med ansvar för sysselsättning. Han är en gänglig ung man i oklanderlig kostym och han är fly förbannad. ”Ägarna bara dumpade de anställda. De bryr sig inte om folk”, kritiserar han och tillägger efter ett tag: ”Det är inte så man sköter ett företag i det 21:a århundradet.”


Narva som drabbats hårt av strukturomvandlingen efter Sovjetimperiets kollaps har den högsta arbetslösheten i hela Estland med nästan 20 procent. Nu förbereder sig staden på krisåtgärder och har bland annat ökat antalet matportioner som delas ut i kommunens soppkök.

– De som nu har blivit arbetslösa är huvudsakligen kvinnor med låg utbildning. Många är i åldern 45-50, många är frånskilda med barn. De står under en otrolig press och behöver inte bara pengar utan också psyklogiskt stöd, säger Aleksander Ljudvig.

Irina Kovalushkina, 44, är en av sömmerskorna som sparkats från Krenholm. Hon bjuder på ryska pelmeni med smetana och starkt te och berättar att hon på morgonen var i fabriken för sista gången för att hämta några personliga tillhörigheter. Maskiner och halvfabrikat var redan packade i kartonger.

– Det känns som om de använt oss och sedan bara slängt bort oss, säger hon. Att konkurrensen från Asien är mördande vet hon, likaså att ingen kan tvinga marknaderna att köpa varor som är billigare på annat håll.


Men det hjälper inte mot bitterheten och framtidsrädslan. Och hur det ska gå för 25-åriga dottern Darija som är arbetslös och gravid i sjätte månaden vågar hon inte ens tänka på. Varken Irina och Darija talar estniska, precis som de flesta i det ryskdominerade Narva, och kan därför inte söka jobb i det sjudande Tallinn.

För dem är det nya Estland som har repat sig från krisen och åter växer så det knakar något som man möjligen läser om i tidningarna. Också detta är en del av verkligheten när grannlandet på andra sidan Östersjön med flygande fanor går in i eurozonen om mindre än två veckor.