Därför, tyckte jag, vore det kanske snyggt och klädsamt för institutet att hoppa över en säsong och stillsamt ifrågasätta ett spektakel vars syfte i bästa fall är oklart. Jag var inför fredagens samtal naturligtvis medveten om frågornas synbara enfald, inte minst med hänsyn till att HUI ägs av Svensk Handel, en intresseorganisation som inte i första hand gjort sig känd för kritiskt tänkande.
Tyvärr måste man dock göra sig stendum för att ifrågasätta det självklara. Det är väl därför som folk med obekväma åsikter kallas aktivister och ekogolister, medan det oförändrade tillståndets mest högljudda försvarare tycks gå under namnet ekonomer.
Även om HUI:s vd Lena Larsson på ett rent akademiskt plan tycktes förstå mina frågor, så fick jag det förmodat professionella svaret att det inte är institutets sak att lägga värderingar i hur, eller hur mycket, svenskarna konsumerar.
På ett teoretiskt plan har hon väl rätt i det. Men när det gäller den här typen av frågor tycks inte heller någon vilja lägga några värderingar i någonting. Snart är det jul igen, och för 15:e året i rad räknar analytikerna på HUI med nya omsättningsrekord i julhandeln.
Om två veckor kommer också det efterlängtade beskedet om vad som blir årets julklapp. I fjol var det en spikmatta. Egentligen är det så eländigt andefattigt att julklockorna slår, men det får man väl inte säga högt.
