På kultursidorna rasar i dagarna en debatt om boken ”Happy Happy”, en antologi med författare som belyser fördelarna med skilsmässor. I den ekonomiska världen har debatten inletts om en annan tänkbar skilsmässa: den där Grekland och eventuellt ytterligare länder går skilda vägar med den ekonomiska och monetära unionen.

På samma sätt som det finns exempel på individer som inte passar ihop i äktenskap har det senaste årets dramatik i EMU visat samma sak. Tråkigt, eftersom valutaunioner, likt äktenskap, är briljanta institutioner när passande parter har slagit sig samman och dessa är överens om vilka förpliktelser som ingår.

EMU-regeringarnas vägval att våren 2010 sjösätta en räddningsfond, EFSF, var tänkt att imponera på marknadsaktörerna med sin storlek. Men i dag lever den inte upp till förväntningarna. Strategin hade kunnat räcka om det bara hade handlat om Grekland. Men likartade svårigheter i flera länder visar att pengarna inte kommer att räcka. Betalningssolidariteten sviktar inom unionen och många länder slår in på en finanspolitik som medför åratal av ytterst svag tillväxt.

Det saknas inte goda råd om hur krisen ska hanteras, men en avgörande dimension vi ekonomer ofta missar, är att det måste vara någorlunda möjligt för inblandade politiker att förklara handlingsstrategin för sina respektive väljare på hemmaplan. Man måste välja en väg där alla parter har vunnit något. Så här skulle det kunna se ut:

Grekland återskapar en egen valuta, en ”ny-drachma”, som inledningsvis har kursen 1:1 mot euron och därefter flyter, det vill säga att den grekiska centralbanken inte kommer att försvara den. Den kommer att falla kraftigt, kanske halveras i värde, men så småningom stabiliseras. För de grekiska hushållen blir konsekvensen tyvärr en förmögenhetsförlust mätt i utländsk valuta.

EMU-ländernas hjälp på vägen blir att efterskänka en del av de hittillsvarande lånen som betalats ut. Förmodligen måste Grekland också frysa betalningarna på sina obligationer en tid, tekniskt sett en tillfällig default. EFSF-pengarna används med precision för kapitalisering och en del- eller helnationalisering av de systemviktiga banker som gör substantiella kreditförluster när Greklands ställer in betalningarna.

Men Grekland vinner då en möjlighet att börja om med en konkurrenskraftigare tillväxtmodell och lägre skuldkvot. Det EMU som blir kvar kommer att få hantera ansenliga kapitalförluster men sitter inte längre fast med ett åtagande som annars skulle bli en ekonomisk och politisk plåga för alla inblandade under åratal.

Förstå mig rätt, det råder ingen tvekan om en sådan här skilsmässa kommer att blir rörig och tragisk. Men jag tror också att den hittillsvarande strategin håller på att få allt fler förlorare ju längre den pågår. Ungefär som ett dåligt äktenskap där rådgivningen gått bet och parterna är utmattade.