Förr bestod Tbilisi endast av Rustaveli-avenyn. Än i dag kan man följa gatan som slingrar sig likt en pulsåder på botten av dalen som staden ligger i. Längst västerut mynnar gatan ut i Tbilisis gamla stad. Och det är här vi sitter, vid ett fönsterbord på bohemiska restaurangen Pur Pur och blickar ut över torget Gudiashvili. Vi avnjuter ett glas vin gjort på den söta druvan Saperavi (som enligt rykten innehåller ovanligt mycket antioxidanter) innan vi promenerar lite kort och kikar in i en av de många öppna innergårdarna.

En grupp äldre herrar spelar schack vid ett stort bord. De pratar, ler, skrattar och gestikulerar vilt. Vi påminns om Georgiens arv från Sovjetunionen när en polis utanför en regeringsbyggnad ber oss sluta fotografera. Vi ursäktar oss och hamnar istället i den kombinerade bokhandeln/kaféet Prosperos (Carl Bildts favoritbokhandel i Tbilisi) och svalkar oss under de lummiga träden. Efter en espresso promenerar vi vidare.

LÄS MER: Färdas över Georgiens berg

De skinande glasbyggnaderna, som dyker upp här och där i staden, har nu helt ersatts av pittoreska små trähus med stora, färgglada balkonger. Just här är kontrasten mellan det gamla och nya Tbilisi som störst.

En liten tjej ropar från en av alla de stora innergårdarna. ”Hey, what is your name and how are you?” Ecka är tolv år gammal och går i engelska skolan i Tbilisi. Hennes engelska är den bästa vi hört sedan vi landade. Det blir tydligt att skolbarnen i Tbilisi har helt andra förutsättningar nu än för bara tio år sedan.

– Trots krigen om utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien 2008 och den ansträngda relationen med Ryssland är livet mycket bättre i dag än när jag var liten, säger Natia Kalabok Gvianishvili som är 23 år gammal och studerar genusvetenskap i Tbilisi. Då fick jag inte gå ut på kvällarna. Idag känner jag mig trygg i Tbilisi, även på nätterna.

Sedan Rosenrevolutionen 2003 har president Micheil Misja Saakasjvili bland annat sparkat och ersatt runt 90 procent av alla poliser i Georgien och arbetat effektivt mot den utbredda korruptionen. Georgiska kriminella gäng har fängslats eller flytt landet.

Samtidigt finns det cirka en kvarts miljon internflyktingar i Georgien och en stark press på presidenten att lösa deras situation så att de får återvända till sina hem i Abchazien och Sydossetien. Men det är inte så lätt. Sedan inbördeskrigen är landets relationer med Ryssland kraftig försämrade. Idag bedrivs ingen handel mellan länderna och Saakasjvili är i behov av andra länder och marknader för handelsutbyte. Ett inträde i Nato hägrar, men också närmare relationer med grannländerna Armenien och Azerbajdzjan.

Under en period efter att den USA-vänlige Saaksjvili valdes till president bidrog Georgien med den tredje största styrkan till Irak-kriget. En gata i Tbilisi är till och med döpt efter George W. Bush. Och så sent som i våras blev det klart att Donald Trump kommer att föreviga sitt namn i Georgien. Enligt planerna kommer ett Trump Tower Tbilisi byggas med start nästa år.

Att Saakasjvli vill bygga vad han kallar ett ”Singapore med inslag av Schweiz” ligger helt i linje med satsningen på moderniseringen. Rent arkitektoniskt får man hoppas att han inte förändrar den gamla och charmigaste delen av staden allt för mycket.

Enligt legenden grundades Tbilisi på 400-talet av kung Vachtang Gorgasali när han sköt en fågel som föll ner i en varm källa. När han tog upp fågeln märkte han att den var kokad och färdig att äta. Han bestämde sig då för att bygga en stad på platsen.

Idag är de varma källorna kända som svavelbaden i distriktet Abanotubani. Här kan man ta ett turkiskt bad och bli hel och ren, sägs det. Alexandre Dumas har beskrivit upplevelsen som att bli dansad på av en fjäderlätt perser.

Själv lämnar jag badhuset något skärrad efter att ha blivit skrubbad från topp till tå av en äldre hårig herre på över 100 kilo. Men jag känner mig hel och ren och definitivt en upplevelse rikare.

Invid svavelbaden står moskén, utsmyckad med mosaik i alla färger och med Tbilisis kanske allra vackraste balkong. Fem minuter bort finns de judiska kvarteren (det bor cirka 1 500 judar i Tbilisi) och vi blir varmt välkomnade in i synagogan. Bakom oss vid de kulliga gatorna står kyrkor utspridda. Det känns som en miniversion av Jerusalem, men utan några motsättningar mellan de religiösa samfunden.

När vi går in i Fader Michaels kyrka och kloster leder självaste Michael in oss i en grottliknande byggnad bredvid kyrkan. Vi kommunicerar via leenden och teckenspråk så gott det går eftersom Michael endast pratar ryska och georgiska.

Besöket avrundas med att vi får gå ner i en liten bassäng fylld med heligt vatten (och fiskar, bland annat en stor stör) som Michael kastar över våra huvuden. Den underliga upplevelsen lämnar oss med en känsla av att ha blivit döpta. Salome Svanadze på svenska ambassaden i staden förklarar att vi hade tur:

– Han gör inte så där med vem som helst. Det är ett tecken på att han fattade tycke för er.

Vi går ut i den svala Tbilisi-natten med en känsla av att vara lite speciella. Vi har fått tips om att restaurangen och baren Bohema vid floden Mtkvari ska vara sjysst. Väggarna är prydda med bilder på Salvador Dalí och tillhörande dadaistiska citat.

På terrassen avnjuter vi en kall drink, i bakgrunden hörs housemusiken från bargatan Jardin och vid Mtkvari står fiskarna kvar och hoppas på ett sista napp. Det är i slutet av september och hösten känns långt borta.

BILDSPECIAL: Över Georgiens berg
LÄS OCKSÅ: Städerna svenskar inte vill resa till