Ericsson håller bolagsstämma idag på Globen. Återstår att se om Mats Andersson eller Johan Magnusson, vd för Fjärde- respektive Första AP-fonden, äntrar talarstolen och föreslår att stämman röstar blankt nej för all bonus till Carl-Henric Svanberg och de andra i hans ledningsgrupp. Det är väl tveksamt. Men vore de lojala statliga tjänstmän är det vad de hädanefter bör göra.
Det är lätt att förstå att AP-fondsvärlden befinner sig i chock. Det här hade ingen anat. Lika lätt är det att inse att finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Mats Odell kommer knipa sköna opinionspoäng med de nya antibonusreglerna. Inte bara Barack Obama och Fredrik Reinfeldt är skeptiska till bonus. Allt fler väljare hatar bonus just nu.
Det sensationella är alltså inte att man skärper bonusreglerna för AP-fonderna. Det anmärkningsvärda är att regeringen vill att AP-fondsdirektörerna ska jobba för att samma tuffa regler ska införas i alla stora svenska börsföretag där AP-fonderna äger aktier. Ingen rörlig lön till Ericssons vd. Eller till Scanias vd. Eller till Sandviks. Och så vidare. Regeringens vision är ett ganska djärvt ingrepp i näringslivets inre liv.
För AP-fonderna är det en ny värld. Fram till nu har en hörn-pelare varit att varje AP-fond formulerar sin egen ägarpolicy. Självständighet har varit ett nyckelord. Nu är det historia. Istället blir direktörerna marionetter som ska framföra rege-ringens riktlinjer i ägarfrågor.
Något att undra över är hur de nya riktlinjerna går ihop med den lag som styr AP-fondernas verksamhet (Lagen om AP-fonderna). Det övergripande målet är maximal avkastning till pensionärerna. I propositionen till lagen talas det också uttryckligen om att ”näringspolitisk eller andra ekonomisk-politiska uppgifter ska inte finnas”.
Följer man lagen med de nya riktlinjerna? Och gynnar det målet om maximal avkastning till landets pensionärer?
