Sammanlagt är fem Carnegieanställda eller för detta anställda inblandade i tre brottsutredningar. Det kallar Carnegies vd Stig Vilhelmson för engångsföreteelser och pekar på att företaget trots allt har omkring 800 anställda. Lite svinn får man räkna med, tycks han mena och glömmer att det i just hans bransch inte finns någon post som kallas svinn.
Hoppet för Carnegie och dess anställda är att en ny ägare tar över och rensar i kulturen. Några kommer antagligen att då välja att lämna företaget, vilket var det som fick den extra bolagsstämman att nyligen avstå från sin del av fjolårets vinst till de anställda.
Men det är möjligt att det är just de som då lämnar skeppet som är just de som borde sluta för att Carnegie ska kunna bli ett sunt företag.
Företagskriser tycks ha en dramaturgi, en egen obeveklig logik som slutligen leder till en dramatisk final. Den dramaturgin följs till punkt och pricka i Carnegieaffären. Eller snarare Carnegieaffärerna, eftersom det är tre affärer som skakar finanshuset. Hittills, är man frestad att tillägga.
När den första skandalen avslöjas verkar den komma som en blixt från klar himmel. Plötsligt är företaget indraget i en affär som hotar bolagets goda namn och företagsledningen blir ”förbannad” och överraskad. Varje gång är man helt säker på att det är fråga om en engångsföreteelse och att det hela ska blåsa över.
Problemen blåser dock inte bort. Tvärtom drar polisen, eller media, fram nya affärer och skandalen fylls på med besvärande omständigheter. Nu är det ägarnas tur att bli ”förbannade”. Företagsledningen och styrelsen, som nu också dragits in, skyller i tur och ordning på skojarna som lurat dem och på media, allteftersom kraven på att de ska avgå blir starkare.
Upplösningen brukar bli att styrelsen och vd tvingas sluta. Ibland räcker det med detta och företaget reser sig och kommer tillbaka. Ibland, som i fallet med Skandia, köps företaget upp av en konkurrent och försvinner som självständigt bolag.
Det finns mycket som tyder på att det också kommer att hända med Carnegie. Styrelseordförande Christer Zetterberg har redan sagt upp sig och den 27:e september lägger finansinspektionen fram sin granskningsrapport av Carnegie.
Även om rapporten troligen kommer att vara hemligstämplad till stora delar måste slutsatser och beslut vara offentliga. Mycket hänger på vad Finansinspektionen kommit fram till men man kan ändå utgå från att den blir ytterligare en sten på Carnegies börda.
En än så länge okänd köpare förbereder av allt att döma ett bud på Carnegie, som precis som Skandia, tappat sitt varumärke under affärernas gång. Många ägare, kommer att sälja sina aktier av rädsla att fler skandaler ska avslöjas och sänka kursen ytterligare.
Man kan inte säga annat än att man på Carnegie bäddat väl för den här utvecklingen. Framför allt är det den företagskultur som utbildats inom företaget som till stor del ligger bakom problemen. Det är för all del också den speciella företagskulturen som bidragit till företagets obestridliga framgångar på marknaden, vilket man inte ska glömma.
En typisk reaktion inne i företaget, när skandalerna rullas upp, är att förneka det speciella. Utanför Carnegie, bland kunder och konkurrenter i finansbranschen är Carnegies företagskultur mycket säregen. Inga är så aggressiva och riskbenägna som Carnegies handlare och mäklare.
I själva verket är kulturen i Carnegie så speciell att man tvingas anställa ytterligare specialister till övervakningsavdelningen och bygga in nya säkerhetsrutiner i datorsystemen bara för att de anställda inte ska sno åt sig mer av kundernas och ägarnas pengar. Det är mycket speciellt.
Hoppet för Carnegie och dess anställda är att en ny ägare tar över och rensar i kulturen. Några kommer antagligen att då välja att lämna företaget, vilket var det som fick den extra bolagsstämman att nyligen avstå från sin del av fjolårets vinst till de anställda.
Men det är möjligt att det är just de som då lämnar skeppet som är just de som borde sluta för att Carnegie ska kunna bli ett sunt företag.
Företagskriser tycks ha en dramaturgi, en egen obeveklig logik som slutligen leder till en dramatisk final. Den dramaturgin följs till punkt och pricka i Carnegieaffären. Eller snarare Carnegieaffärerna, eftersom det är tre affärer som skakar finanshuset. Hittills, är man frestad att tillägga.
När den första skandalen avslöjas verkar den komma som en blixt från klar himmel. Plötsligt är företaget indraget i en affär som hotar bolagets goda namn och företagsledningen blir ”förbannad” och överraskad. Varje gång är man helt säker på att det är fråga om en engångsföreteelse och att det hela ska blåsa över.
Problemen blåser dock inte bort. Tvärtom drar polisen, eller media, fram nya affärer och skandalen fylls på med besvärande omständigheter. Nu är det ägarnas tur att bli ”förbannade”. Företagsledningen och styrelsen, som nu också dragits in, skyller i tur och ordning på skojarna som lurat dem och på media, allteftersom kraven på att de ska avgå blir starkare.
Upplösningen brukar bli att styrelsen och vd tvingas sluta. Ibland räcker det med detta och företaget reser sig och kommer tillbaka. Ibland, som i fallet med Skandia, köps företaget upp av en konkurrent och försvinner som självständigt bolag.
Det finns mycket som tyder på att det också kommer att hända med Carnegie. Styrelseordförande Christer Zetterberg har redan sagt upp sig och den 27:e september lägger finansinspektionen fram sin granskningsrapport av Carnegie.
Även om rapporten troligen kommer att vara hemligstämplad till stora delar måste slutsatser och beslut vara offentliga. Mycket hänger på vad Finansinspektionen kommit fram till men man kan ändå utgå från att den blir ytterligare en sten på Carnegies börda.
En än så länge okänd köpare förbereder av allt att döma ett bud på Carnegie, som precis som Skandia, tappat sitt varumärke under affärernas gång. Många ägare, kommer att sälja sina aktier av rädsla att fler skandaler ska avslöjas och sänka kursen ytterligare.
Man kan inte säga annat än att man på Carnegie bäddat väl för den här utvecklingen. Framför allt är det den företagskultur som utbildats inom företaget som till stor del ligger bakom problemen. Det är för all del också den speciella företagskulturen som bidragit till företagets obestridliga framgångar på marknaden, vilket man inte ska glömma.
En typisk reaktion inne i företaget, när skandalerna rullas upp, är att förneka det speciella. Utanför Carnegie, bland kunder och konkurrenter i finansbranschen är Carnegies företagskultur mycket säregen. Inga är så aggressiva och riskbenägna som Carnegies handlare och mäklare.
I själva verket är kulturen i Carnegie så speciell att man tvingas anställa ytterligare specialister till övervakningsavdelningen och bygga in nya säkerhetsrutiner i datorsystemen bara för att de anställda inte ska sno åt sig mer av kundernas och ägarnas pengar. Det är mycket speciellt.
