En mer mobil Johansson

Han heter Valdemar i andranamn. Från farfar Waldemar, som var arbetare på verkstaden på Gamlestadens industrier i Göteborg. Pappa Lennart var ingenjör, koncernchef och ordförande i SKF mellan 1971 och 1992, Wallenbergarnas man i Göteborg och en av Sveriges största industriledare.

Så kom Leif.

Kände du press hemifrån? Att du skulle bli någonting.

– Jag fick för mig att jag ville bli rockgitarrist när jag var i 14-årsåldern, min far höll på att skratta ihjäl sig, säger han.

Studioblixten smattrar framför den blå lastbilen. Intervjun är egentligen slut och vi har gått till en stor utställningshall i Volvos huvudkontor. Leif Johansson poserar vant med axlarna i viloläge.

– Far sa att ”du får spela hur mycket gitarr du vill, men under förutsättningen att du kommer hem med bra betyg i fysik, kemi och sådant där”.

– Han gav en väldig distinkt guidning, om man säger så. Det räddade världen från en riktigt dålig rockgitarrist, säger Leif Johansson och skrattar så att ögonen blir som två streck.

Han har varit vd sedan 28 års ålder på bolag som Husqvarna, Facit, Electrolux. Nu är han avgående vd på Volvo efter 14 år och nyvald ordförande i Ericsson.

Här står Sveriges kanske mäktigaste man.

Ordet fadersuppror känns malplacerat och vd-karriären tycks spikrak. Men det visar sig inte riktigt stämma.

Leif Johansson ville bli fysiker, lära sig mer om svarta hål och göra karriär inom akademins väggar. Han började läsa teknisk fysik i två år på Chalmers och stormtrivdes.

Intervjun görs i ett kalt sammanträdesrum på Volvos huvudkontor. Kavajen är avhängd och Leif Johansson är avslappnad på ett sätt som vd:ar som suttit länge på sin post kan vara. Redo att sömngångaraktigt riva av den senaste prognosen om världsekonomin. Men när samtalet kommer in på fysik försvinner den tunna masken. Han pratar ivrigare. Ögonen glöder.

Varför är fysik så roligt?

– Den oerhörda glädjen att förstå hur det egentligen fungerar, till och med nere på molekylär nivå.

Men efter två år på Chalmers hände något. Han engagerade sig i kåren, drev utbildningsfrågor och åkte nattåg till Stockholm med Chalmers rektor Sven Olving och fick träffa Birgitta Dahl.

– Det var en form av sökande. Jag funderade vad jag egentligen ville göra. Jag lärde mig att om man bara har bra argument och kan övertyga lyssnar de flesta.

Han utvecklades, träffade Holger Bohlin, professor i industriell organisation, en ovanlig lärare som älskade att starta diskussioner.

– Han fick mig fascinerad av människor och fabriker. Det blev en vändpunkt.

Leif Johansson ville byta väg och gå ut i näringslivet, men helt säker var han inte. Han rådfrågade Chalmers rektor Sven Olving – vars leende når genom telefonen nu 35 år senare.

– Leif frågade mig om han skulle ge sig in i vetenskapen. Men jag tyckte att han skulle ge sig in i industrin, säger han.

Första jobbet var på bolaget med det prosaiska namnet Centrum-maskiner. Snart ringde Electrolux vd Hans Werthén och ville ha honom som vd på Husqvarna motorcyklar. Det blev första vd-jobbet. Som 28-åring.

Leif Johansson skakar på huvudet.

– Jag hade i dag aldrig vågat sätta dåtidens Leif som vd för Husqvarna motorcyklar.

Varför inte?

– Jag var så grymt oerfaren. Men det gällde att hitta bra folk att luta sig emot. Det gjorde jag.

Självkänslan tycks grundmurad, men Leif Johansson skakar på huvudet igen.

– Jag är långt ifrån orädd. Jag har inte sömnlösa nätter, men jag vaknar mellan 03 och 04 på morgonen när jag har tuffa beslut framför mig. Sedan slås hjärnkontoret på. Det är som att tända ljuset.

Efter ett par år gick han vidare till Facit och sedan till Electrolux vitvarudivision, som han på tio år drog upp från världens sjunde största vitvarutillverkare till den största 1991. Då blev han framgångsrik vd för hela Electrolux under sex år innan telefonen plötsligt ringde en dag senhösten 1996.

I luren sjöng en lugn västerbottnisk dialekt. Det var Industriförbundets ordförande Bert-Olof Svanholm, som också tagit över som AB Volvos ordförande efter PG Gyllenhammar.

Svanholm ville träffas.

– Jag hade ingen aning om vad han ville, säger Leif Johansson nära 15 år senare.

De satte sig i den magnifika Gabrielsson-Larssonsviten på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien i centrala Stockholm. Ekparketten blänkte när Svanholm ställde frågan. Ville han bli vd i Volvo.

– Nej det kan jag inte, jag är inte färdig med Electrolux svarade en häpen Leif Johansson.

– Om du hade varit färdig med Electrolux hade vi inte varit intresserad av dig, kom det blixtsnabbt från Svanholm.

Tvekade du?

– Egentligen inte. Det lät fantastiskt spännande. Men jag pratade länge med min fru.

Sedan dess har Volvo genomgått en extreme makeover. Han köpte Samsung anläggningsmaskiner 1998, sålde personbilsdelen till Ford året efter och köpte Renaults lastvagnsdel inklusive amerikanska Mack år 2000. Sedan var det lugnt ett tag innan Nissan diesel köptes 2006.

AB Volvo är nu Sveriges kanske mest globaliserade bolag. Sex i styrelsen är från utlandet. Den störste ägare är franska Renault och bara en fjärdedel av de anställda finns i Sverige.

Varför ska Volvos huvudkontor vara i Sverige?

– Företag har en själ. Det är jag övertygad om. I själen finns kompetens, erfarenhet och värderingar. Det är rätt så bra om koncernledningen sitter nära själen, kompetensen och aktiviteterna.

Leif Johansson kommer sedan in på att Sverige är viktigt ur varumärkessynpunkt.

– Så ja, jag tycker att Volvos huvudkontor ska finnas i Sverige, trots att andelen anställda har gått ner.

Gäller din syn på huvudkontor i Ericsson också?

– Ja principiellt.

Ännu till sommaren sitter han på Volvos huvudkontor som höjer sig som en olymp över Torslanda. Där damp finanskrisen ner som en bomb i slutet av 2008. Det finansiella systemet frös ihop samtidigt som Volvos orderbok för nio månader framåt smälte som en snödriva i vårsolen. Liksom kassan. Leif Johansson fattade beslutet att sparka 18 000 personer.

Det är det värsta jag varit med om. Och det var det värsta i koncernens historia.

Han säger att det var en period när han låg vaken i vargtimmarna, en tid på dygnet då minsta lilla problem brukar förstoras upp.

Då briserade ytterligare en bomb. Precis efter krisen 2009 diskuterade styrelsen ett nytt aktierelaterat ersättningsprogram men kom inte överens om målsättningarna. Som kompensation för det och uteblivna löneökningar skulle 250 toppchefer få 10 procent höjt bonustak. Ordföranden Finn Johnsson gick öppet ut och stödde bonushöjningen.

Leif Johansson suckar plötsligt mitt i sin förklaring, låter trött.

– Det är bara att konstatera. Det var taskig tajming.

Vad tyckte du?

Det porlande vattenfallet av ord avbryts. Han blir tyst ett par sekunder, tar om sina tankegångar.

– Ska man vara ärlig så tyckte hela styrelsen, även jag, att det här kunde vara en rimlig idé. Jag tror ingen av oss förstod… Ingen av oss tyckte att det var så stor fråga, och det var det inte heller om man tittar på de faktiska pengarna.

– Men det var en symbolhandlig som inte blev bra. Det tror jag aldrig vi förstod. Det borde vi ha förstått.

Sveriges näringslivselit är liten. Högst i rang står storbolagens vd:ar som avgår i 60-årsåldern för att ta publika styrelseposter. Men det är ett högt spel. Näringslivets falluckor kan nyckfullt öppnas under granitstarka profiler. Ofta efter girighetsskandaler.

Ta bara den uppburne Skandia-vd:n Lars-Eric Peterson som fick löpa gatlopp. Eller Lars Ramqvist, som också hamnade i kylan och nesligt fick avgå som AB Volvos ordförande 2004. Eller Percy Barnevik.

SvD Näringsliv berättade i januari i år att Leif Johansson totalt kostat Volvo nära 300 miljoner kronor. Han hade under åren 2002 till 2006 pensionsavsättningar som var högre än den fasta lönen - inte ett helt olikt scenario som svärtade pensionsbolaget AMF:s vd Christer Elmehagen för livet.

Är du rädd att få ett jättedrev efter dig?

Leif Johanson häller upp mer kaffe i en liten kaffekopp på fat, en utdöende art och en del av Volvos finservis.

– Det är klart att jag är. Men för mig fungerar det inte riktigt så. Jag är en känd person för att jag gör ett antal jobb och det kan bli bra eller dåligt. Jag ser inte mig själv som maktutövare eller som en väl känd person.

Är det inte just det du är?

– Jo, men jag tror att det är viktigt att man koncentrerar på det jobb man ska göra och inte blandar in sitt ego. Blir det bra blir det bra. Blir det inte bra får man göra något annat.

Har du ett samhällsansvar?

– Ja det tycker jag. Men det största ansvaret vi har är att sköta företag så att de blir konkurrenskraftiga.

Men om man tar löne- och kompensationsdebatten. Har du ett samhällsansvar där?

– Det är klart att det är så. Vi lever alla i samhället och ska försöka leva i rimlig samklang. Just den frågan är oerhört väldebatterad och jag har svårt att komma på någon ny vinklig som kan tillföra något.

Skandaler eller negativa omdömen om Leif Johansson är få. Inte mer än att analytiker menar att han är bättre på att tänka strategier än att göra bolagen effektiva och lönsamma. Electrolux blev riktigt lönsamt först när Michael Treschow tog över. Och han anses vara för bussig att sparka chefer som inte håller måttet. Och så Volvos försök att genom en nattlig räd ta över Scania år 2000 som blev ett fiasko – det stoppades av EU-kommissionen men möttes också av hård kritik av Scanias vd Leif Östling och Peter ”Pirre” Wallenberg.

Nu tar han Storbolagssveriges mest publika och tuffaste jobb. Telekombranschen ändras blixtsnabbt. Ny teknik som mobilt bredband ritar snabbt om branschkartan och helt nya världar med appar växer upp som frodigt ogräs. För att inte tala om retsamt snabbväxande kinesiska utmanare som Huawei. Ericssons ledning måste vara snabbfotad som Fred Astaire. Samtidigt finns en inneboende konflikt. Sveriges två stora maktsfärer, Wallenbergarnas Investor och Handelsbankens maktbolag Industrivärden, äger ungefär 20 procent vardera och befolkar styrelsen som är stor som högstadieklass med 18 ledamöter. Där ska Leif Johansson gjuta olja på vågor. Bli en symbol för något som är långt ifrån säker att det blir en succé.

Har du några du verkligen kan snacka med?

– Vi har ju haft en koncernledning med 16 personer. Jag är nära dem. Jag har haft styrelseordföranden och pratar även med de fackliga ledarna.

Flera vänner finns kvar i Electrolux och i nätverket finns också svenskarna i Volvos styrelse, den nyligen sparkade Vattenfallordföranden Lars Westerberg och Anders Nyrén.

När det krisar ordentligt då?

– Då ringer jag min fru.

Han säger att frun Eva, som han gifte sig med 1973, och han har haft en bra relation genom åren.

– Hon är inte intresserad av företag. Hon drar med mig till kyrkor på långa promenader, vi ser på madonnabilder. Hon tycker att jag ska vara kulturell.

Han blir tyst.

– Men jag har ingen absolut förtrogen. Ingen riktig partner som jag alltid ringer om det är något.

Då står Leif Johansson ensam. Eller ligger i sängen i gryningen.

Vad är avkoppling?

– Att köra snipa på Marstrandsfjorden, dricka kaffe och äta ostsmörgås.

Varför tar du det utsatta jobbet på Ericsson, du skulle kunna spela gitarr, åka snipa. Vara med Eva?

– För det första är Ericsson ett väldigt fint företag. Det är tekniskt intressant. Skulle jag sitta med snipan skulle jag tröttna väldigt, väldigt fort. Jag är för sällskapssjuk. Jag är tacksam att jag får förtroendet.

Är du rädd för att telefonerna ska tystna?

– Nej, det tror jag inte. Det är naturligt, och kan vara ganska skönt efter en aktiv period.

Det blir plötsligt tyst i det kala sammanträdesrummet.

– Men inte för tyst. Inte dödstyst. Jag skulle nog vara väldigt olycklig om telefonerna blir helt tysta. Men det tror jag inte att de blir.

– Jag har kompisar från alla tidevarv med helt andra utgångspunkter än svensk industri. Därför tror jag inte att telefonerna blir helt tysta.