Adjuvans avser alltså kemiska substanser som tillsätts vacciner för att öka immunsvaret och göra vaccinet mer effektivt.
Behovet av välfungerande adjuvans har dessutom ökat med den nya generationen vacciner. Utan god adjuvans fungerar de helt enkelt inte.
Många forskargrupper och företag har ägnat sina krafter åt att leta adjuvans sedan upptäckten av företeelsen på 1920-talet. Slutsatsen hittills är att adjuvans är ett svårfångat fenomen trots att en mängd ämnen och strategier har testats.
Bäst har det gått för olika aluminiumföreningar som har använts nu i över 70 år och som fortfarande är det enda adjuvans i svenska vacciner för människor speciellt mot bakterier.
Nästa efterlängtade stjärna på adjuvanshimlen spås bli skvalen, ett organiskt polymerämne som blev mer känt under svininfluensatiderna.
Många av de vacciner som använts i Europa för att bromsa svininfluensaepidemin innehöll just skvalen. Detta ämne började dock testas redan 1987 men föll i visst vanrykte när amerikanska soldater började bli sjuka efter Gulf-kriget. Flera amerikanska officiella utredningar och försäkringar har dock frikänt skvalen från all skuld till detta.
Hoppet om skvalen har levt kvar. Ämnet testas i flera andra vaccinvarianter, varav åtminstone vissa väntas bli kommersiellt gångbara.
De svenska och uppsaliensiska iscomerna, som uppfanns av SLU-forskaren Bror Morein på 1980-talet, anses också vara ett av de mer intressanta alternativen.
Men adjuvansforskningen är och har alltid varit en känslig balansgång mellan att reta immunförsvaret och undvika biverkningar.
Inger Atterstam är SvD:s medicinreporter. inger.atterstam@svd.se
