Från Nordsjön blåser salta vindar in över Arevas testanläggning i utkanten av Bremerhaven där jättelika 5-MW-turbiner står på rad, redo att skeppas ut till havs.

Jean Huby, chef för Areva Wind, lyfter sitt glas med alkoholfri champagne och skålar för vad han betecknar som ännu en milstolpe i utbyggnaden av den havsbaserade vindkraften.

Turbinerna som här överlämnas till kunden Trianel ska tas i drift senast i slutet av året. De ska då generera el till ett energihungrigt Tyskland som inom loppet av bara tio år avvecklar samtliga 17 reaktorer och därmed en femtedel av dagens elförsörjning.

Tyskland, det är världens fjärde största ekonomi och näst största exportnation. Verkstadsmaskiner, kemiska produkter, valsverk, specialstål, fordon och stora industrianläggningar ”Made in Germany ”är ryggraden i industrin. Branscher som är allt annat än energisnåla.

–Energin blir för dyr. Och det kommer att kosta arbetsplatser, varnar industriförbundets chef Hans-Peter Keitel och tecknar ett skräckscenario med sjunkande konkurrenskraft och växande beroende av importerad energi.

Andra ser den nya kursen som ett gyllene tillfälle att bygga ut Tysklands gröna försprång. ”Energiskiftet blir en framgång. Förutsatt att vi tar fram de riktiga lösningarna idag”, heter det i en påkostad annonskampanj som Europas största verkstadskoncern Siemens publicerar i alla stora dags- och veckotidningar.

Koncernchef Peter Löscher ser framför sig ett nytt Tyskland som drivs av gröna innovationer och export av avancerad miljö- och energiteknik. Till uppbackarna hör även inflytelserika industriledare som Thyssen-Krupps vd Heinrich Hiesinger, kemibjässen Evoniks chef Klaus Engel och Nikolaus von Bomhard i spetsen för världens största återförsäkrare Munich Re.

Ivrig förespråkare är även Trianel som ägs av 33 stora kommunala energibolag. Dessa investerar sammanlagt 800 miljoner euro i Tysklands hittills största vindkraftpark Borkum West, sex mil utanför kusten där Arevas möllor nu placeras på väldiga fundament som drivs ner i havsbotten. Och det är bara början.

–Ute i rådshusen och i kommunerna finns det idag praktiskt taget inga politiker som vågar eller vill satsa på kolkraft, säger Trianels vd Klaus Horstick och pekar på att allt fler miljardtunga investeringar i konventionell energi ligger på is efter protester i befolkningen.

Jean Huby som är utsänd från det franska moderbolaget Areva, världens ledande tillverkare av kärnkraftsreaktorer, nickar instämmande.

–I Tyskland är det vind, sol och biomassa som gäller. Och där vill Areva vara med i tätklungan av tillverkare, säger den unge företagsledaren som planerar för fortsatt expansion i den nordtyska hamnstaden.

Resonemanget känns igen. Energibjässar som Vattenfall och RWE som i årtionden satsat på kärnkraft – och i andra delar av världen fortsätter att göra så – bygger i snabb takt ut sin vindkraftskompetens och investerar konsekvent i förnybar energi.

Till de mest ivriga hör Eon som är Europas största energibolag och som under de kommande åren satsar nästan 7 miljarder euro enbart på havsbaserad vindkraft, omräknar över 60 miljarder kronor.

–Förnybar energi är en grundpelare i vår strategi, och speciellt vindkraft är ett av våra stora tillväxtområden, förklarade nyligen Eons koncernchef Johannes Teyssen i en intervju med nyhetsbyrån Bloomberg. Eon planerar att var artonde månad ta en hel vindkraftpark med dussintals turbiner i drift.

Skalfördelar och växande erfarenhet kommer enligt Teyssen att sänka kostnaderna för att bygga vindkraftverk långt ute till havs med 40 procent fram till 2015.

Samtidigt förändras spelreglerna på Europas energimarknad när förnybar energi subventioneras genom prisgarantier. Flera planerade gaskraftverk har redan lagts på is, och i förra veckan stoppade RWE och Eon sin kärnkraftssatsning i Storbritannien med motiveringen att projektet inte längre var lönsamt.

Till energirevolutionens vinnare hör också städer som Bremerhaven som en gång i tiden var Europas stora utskeppningshamn för utvandringen till Amerika och på 1980-talet drabbades hårt av varvskris och mördande konkurrens från Japan och Sydkorea.

Idag är Bremerhaven ett sjudande energilaboratorium. Här utvecklas, testas och byggs en stor del av de havsbaserade vindkraftverken som under närmaste åren ska tas i drift.

På plats finns ledande tillverkare som Areva, Weserwind och RePower, rotorproducenter som Powerblades och tillverkare av de gigantiska fundamenten och stålkonstruktionerna som sänks ner i havsbotten. Dessutom specialföretag för säkerhetsträning till hav, forskningsinstitut som testar vingar och ett myller av småföretag som servar de stora tillverkarna.

Alla gynnas av vad som i Tyskland kallas ”Energiewende”, Angela Merkels beslut för bara ett drygt ett år sedan att skrota kärnkraften långt snabbare än planerat. Istället ska vindkraften – till havs och till land – inom tio år svara för 25 procent av Tyskland installerade kraftverkskapacitet. Solkraft står för nästan lika mycket. Kol fortsätter att spela en viktig roll men andelen minskar från idag 31 procent till 21 procent 2022 och till bara 14 procent 2032, enligt regeringens huvudscenario.

Idag, ett år efter Fukushima och det som kritiker beskriver som ett tyskt panikbeslut, börjar det gröna projektet gå från vision till verklighet. Från eufori till en mer nyktrare syn på vad som ska presteras i rekordtempo och med teknik som delvis är oprövad.

Till problemen som tornar upp sig hör inte bara bristen på specialfartyg som ska bygga vindparkerna utan framför allt behovet av stamnät med nya jättelika kraftledningar från kusten till det industritäta och energiberoende Sydtyskland där reaktorerna bit för bit tas ur drift.

En första så kallad ”el-Autobahn” från Nordtyskland till kemiföretagen utmed floden Rhen och vidare till bilindustrin kring Stuttgart ska vara färdig 2015. Men det är långt ifrån tillräckligt. Sammanlagt kommer det behövas nästan 4000 kilometer nya kraftledningar fram till 2020, varav inte mer än drygt 200 kilometer är färdiga.

Allt i allt rör det sig enligt den statliga energiagenturen Dena om investeringar på uppåt 25 miljarder euro i nya nätverk. Utan dessa finns inte en chans att klara regeringens energimål med en höjning andelen förnybar energi från i dag 20 procent till 35 procent av elförsörjningen inom åtta år.

Det nederländska bolaget Tennet som ansvarar för utbyggnaden av kablar på havsbotten investerar för närvarande fem miljarder euro och planerar för ytterligare 15 miljarder euro. Men företaget har nu tvingats dra ner på takten på grund av kapitalbrist.

Förseningen har i sin tur lett till att kraftbolaget RWE bygger ut den redan påbörjade vindparken Innogy Nordsee I betydligt långsammare än planerat. Det ett jättelikt projekt med 160 turbiner och en kapacitet på nästan 1000 MW som ska kunna leverera el till cirka en miljon hushåll.

Vid Areva Wind i Bremerhaven vet alla att vägen till ett grönt Tyskland varken kommer att vara rak eller bekväm. När högtidliga överlämnandet av de nya turbinhusen är avklarat och räkmackorna och den rökta ålen är uppätna medger vd Jean Huby, som nu verkar litet mer avslappnad att branschen fortfarande brottas med ständiga problem men att man steg för steg lär sig hantera svårigheterna.

–Vi är som ett litet barn som lär sig att gå, säger han efter stund.

Areva ser sig själv som predestinerad att gå i täten. Precis som i kärnkraftsbranschen rör det sig här sig om gigantiska projekt som kostar miljarder. Säkerhet, hög kvalitet och lång livslängd är avgörande.

Samma sak gäller för Siemens som drar sig ur tillverkningen av kärnkraftverk och satsar på allt från turbiner för vind- och gaskraftverk till sol- och vattenkraft och energibesparing.

Även svenska företag ser stora möjligheter, bland annat ABB som ligger långt framme i utvecklingen av smarta elnät. Samma sak gäller för SKF som levererar delar till turbiner men också lager-, tätnings- och smörjsystem till solenergiutrustning.

Allt i allt pumpar Tyskland nu in 200 miljarder euro i energiskiftet, mer än hälften av Sveriges bruttonationalprodukt förra året. Regeringen räknar med att 700000 nya jobb kommer att skapas. Men samtidigt är alla medvetna om vad som står på spel.

–Världen tittar på oss. Vi måste lyckas, manar Merkels kristdemokratiska miljöminister Norbert Röttgen.

Underförstått: I annat fall riskerar Tyskland ett ekonomiskt och politiskt bakslag som det kommer att ta åratal, kanske decennier att återhämta sig från.

tomas.lundin@svd.se