Det har varit en bra sommar men lite mer uddlös än vanligt. Jag har nämligen saknat doften av riktig bensin.
Att tanka bilen är inget stort nöje när bensinen ligger över tolv kronor. Men det har funnits en faktor som vägt upp att staten och oljebolagen i skön förening skinnar dig på pengar.
Jag är väldigt svag för doften av bensin. Att lyfta av bensinslangen från pumpen och börja tanka bilen betyder också att en svag doft sprider sig upp till mina känsliga näsborrar.
Om det inte såg så märkligt ut skulle jag vilja ta slangens munstycke och lukta på det - riktigt nära. Men jag är uppfödd i en tid när de farliga drogerna inte var sprit eller marijuana utan thinner.
Pojkar och flickor på glid sniffade när jag var ung på 1960-talet. Att se kompisar sitta nere i källarhål, omgiven med thinnertrasor, var ingen höjdare. Det kändes ovärdigt.
Men att känna doften av bensin, när jag tankar, väcker varje gång minnet av hur gott det faktiskt luktar. Men jag ställer mig inte och sniffar på slangens munstycke. Det kan missuppfattas.
Nu har en del bensinstationer börjat använda munstycken som är inkapslade i en gummikrage och därför inte luktar alls. Jag anar att det har med miljön att göra.
Som tur är har jag haft ett alternativ. När jag klipper gräset har jag i lugn och ro fyllt på med blyfri 95-oktanig bensin. Ingen har sett hur jag varje gång noga luktat på bensindunkens lilla slang.
Vilken doft! Manlig, kärv och rakt in i mina näsborrar.
Men allt har ett slut. Gräsklipparen började kippa efter andan i början av sommaren. Motorn hade sotat igen och reparatören var noga med att rekommendera alkylatbensin. Rent för miljön och rent för min stackars gräsklippare.
Men alkylatbensin känns sterilt och trist. Ingen doft alls att prata om - och ingen doft som kan mäta sig med bensin.
Nu är det ännu viktigare att jag tankar bilen på rätt ställe för att åtminstone få en liten snabb luktupplevelse av riktig bensin.
