Det är en sprudlande glad Elinor Ostrom som kastar sig i soffan och brister ut i ett spontant ”Åh vad härligt!”. Hon har just pratat inför en stor, ung publik och känner sig full av tillförsikt.

–Det här är så oerhört uppmuntrande! Att se alla unga entreprenörer som kommit hit, alla idéer – det gör mig helt uppeldad, skrattar hon och hasar sig upp i sittande ställning.

Elinor Ostrom är vid tillfället i Sverige för att delta i forumet Rework the world, där det övergripande temat handlar om att skapa nya, socialt och ekologiskt hållbara jobb. I ett sådant sammanhang är Alfred Nobels ekonomipristagare en given deltagare, hennes forskning har i många år kretsat kring frågan om hur vi hushållar med det gemensamma.

–Om det finns en sak som jag verkligen oroar mig för så är det att vår planet har begränsade resurser och att vi överstiger dessa. Vi måste verkligen sätta igång och jobba, annars vet jag inte vad som kommer att hända om 25 år, säger hon.

Att Elinor Ostrom tilldelades Alfred Nobels ekonomipris 2009 markerade lite av ett paradigmskifte. Länge hade idén om ”allmänningens tragedi” fått härska – en teori som går ut på att människor alltid kommer att överutnyttja samhällets resurser i eget vinstsyfte, även om de inser att detta kommer att leda till att resurserna tar slut och att alla förlorar i längden.

Men Ostroms forskning visar på motsatsen – många lokalsamhällen har framgångsrikt lyckats hushålla med gemensamma resurser som vatten, jord, fisk och skog. Nyckeln till framgångarna ligger i att de som brukar resurserna har inflytande över hur dessa ska nyttjas.

När ett samhälle gemensamt diskuterar frågan och människor måste argumentera och stå till svars för sitt handlande, förändras deras syn på problemet till att omfatta kollektivet. Lokal demokrati är helt enkelt effektivare än centraliserad, odemokratisk reglering och övervakning.

–Jag har bland annat studerat samhällen i Nepal och Indien och på de platser där man har en lång, lokal tradition av att samarbeta, där mår skogarna bättre och det finns en biologisk mångfald som är mycket större än i centralstyrda områden, säger hon.

Elinor Ostroms forskning har inte alltid varit lika populär, men attityder förändras och själva forumet tycker hon är ett utmärkt exempel på det. Myllret av unga entreprenörer som vill vara med och lösa världens sociala och ekologiska problem är något nytt.

–Förr trodde man att regeringen måste komma in och tala om för folk hur det skulle göras, och det har varit grunden för väldigt mycket bistånd och utvecklingshjälp. Men istället för att utgå från att svaren ska komma från en liten elit, vill jag att man ska våga se den lilla människans förmåga och idérikedom, säger hon.

Det är nämligen just i mångfalden av idéer, snarare än i en enda universallösning, som kraften finns, enligt Ostrom.

”Låt tusen blommor blomma” säger hon med en blinkning, och pekar på att det nu handlar om att identifiera och koppla samman alla dessa lokala nätverk och initiativ så att de kan samverka, dra lärdom av varandra och i slutänden påverka beslutsfattare globalt.

För även om hon talar mycket om gräsrötternas kraft är tendensen att ställa globalt mot lokalt en allt för billig poäng för en nobelpristagare.

–Vi behöver båda nivåerna – och många fler! Jag menar, även om du äter närproducerat och det är bra – kommer allt du äter från din lokala odlare? Knappast, va? Bara lokalt är inte effektivt, men inte heller bara globalt, vi behöver mer komplexitet snarare än mindre, säger hon.

På forumet efterlyste många talare en ny ekonomi där tillväxt inte är det enda måttet på framsteg och det är också Elinor Ostroms dröm.

–Vi behöver mer idéer, fler innovationer och komma på massor av nya finansieringsmodeller för att sporra grönt entreprenörskap i utvecklingsländerna. Allt det kommer att skapa ett nytt ekonomiskt system – underifrån, säger hon.

För att bara sätta sin tillit till världens ledare är inte hennes melodi.

–Jag hoppas verkligen att vi här nere kan utmana politikerna och genera dem tillräckligt för att de ska sätta sig ner och fatta vettiga beslut. Men jag är faktiskt väldigt trött på att vänta.