Assar Lindbeck smyckar sitt tjänsterum på universitetet bland annat med sina egna tavlor. På fritiden står han gärna vid staffliet.

• Nej-ekonomerna har fastnat i 1950-talets läroböcker. Det är inte längre utrikeshandeln som styr valutakurserna. Med dagens internationaliserade finansmarknader är det en illusion att tro att en flytande växelkurs automatiskt stabiliserar ett lands ekonomi.
• EMU:s stabilitetspakt är felkonstruerad. Ett budgetunderskott på 3–4–5 procent av BNP i en lågkonjunktur är bara bra. Det
stabiliserar ekonomin. Det viktiga är att bygga upp överskott i högkonjunktur.

• Från ekonomisk synpunkt handlar eurovalet om att ställa långsiktiga välfärdsvinster mot kortsiktiga – och överdrivna – konjunkturrisker. Politiskt står valet mellan ett ökat inflytande över hela EU:s långsiktiga utveckling mot ”kostnaden” för en centraliserad penningpolitik. För mig väger i båda fallen de långsiktiga fördelarna tyngst.
Den svenska ekonomkårens nestor, professor Assar Lindbeck, kan inte dölja sin frustration när SvD Näringsliv träffar honom på åttonde våningen i det ljusblå
A-huset vid Stockholms universitet.

– EMU-debatten spretar åt alla håll. Folk pratar om sådant som nativitet och kvinnors hälsa. Väljarna måste fråga sig: Vilka är de väsentliga frågorna?
För Assar Lindbeck är svaret självklart. Till skillnad från kollegan vid Institutet för Internationell Ekonomi, professorn och EMU-utredaren Lars Calmfors, säger han ja till euron både av ekonomiska och politiska skäl. Även Calmfors finns på jasidan. Men enbart av politiska skäl. Rent ekonomiskt överväger nackdelarna, menar han.
Assar Lindbeck gör dock en annan värdering av de ekonomiska argumenten.

– Den väsentliga frågan är: Hur ska man värdera att euron leder till ökad handel, ökade reallöner, ökad tillväxt på lång sikt mot de risker som finns i konjunkturpolitiken när man inte har en nationell valuta.
– När det gäller sambandet mellan en gemensam valuta, ökad utrikeshandel och ekonomisk tillväxt har vi lärt oss mycket under de senaste tio åren. I dag finns ett 20-tal studier på området. Sammanfattningsvis visar de att en valutaunion ökar handeln. Det kan röra sig om 30–50 procent på lång sikt.
– Enskilda valutor fungerar som handelshinder mellan länder, på samma sätt som tullar, förklarar Lindbeck. Det är därför logiskt att EU nu gått vidare med en valutaunion. Tullavvecklingen var det första stora steget. Och nu rivs ”valutahindren”.
– Nejsidan hävdar att problemet med att stå utanför bara är växlingskostnaden. Men det är ett fullständigt missförstånd. Växlingskostnaden är en liten sak jämfört med den osäkerhet för företagen som är förknippad med att ha många valutor i Europa.

Lindbeck tar ett typiskt svenskt småföretag som exempel.
– Säg att det investerar 10 miljoner i en ny fabrik med sikte på export till Euroland. Men vid ett utanförskap kan priset på varorna i framtiden bli 20 procent högre eller lägre i svenska kronor än vad man räknat med vid investeringen. Och företaget kan inte försäkra sig mot kronans svängningar på terminsmarknaden innan det har ett försäljningskontrakt. Där ligger kostnaden för att ha olika valutor.
Ökad handel skärper konkurrensen och ökar produktiviteten vilket resulterar i höjda reallöner och ökad ekonomisk tillväxt. Det är alla ekonomer ense om, även om man tvistar om hur stort tillväxtgenomslaget blir. Däremot bör man vara försiktig med att utlova nya jobb, menar Assar Lindbeck.
– Man ska inte blåsa upp sysselsättningseffekten. För på lång sikt finns inga indikatorer på att ökad produktivitet leder till ökad sysselsättning. I så fall hade ju arbetslösheten försvunnit för många decennier sedan. Vi har haft produktivitetsökning i 150 år nu.
Jasidans vidlyftiga jobblöften har varit ”ett skott i foten”. Men det har funnits värre vådaskott.

• Statsministern borde ha ombildat sin regering så snart den fattat beslut om att föra Sverige in i EMU. Det är självklart att hela regeringen solidariskt måste stå bakom ett sådant beslut.

• Andra vådaskottet sköts när LO ville ”utnyttja övergången till euron för sin gamla käpphäst om nya fonder”.
LO har varit besatt av fonder ända sedan 1940-talet, är Lindbecks syrliga kommentar.
Men den mest vitrioliska kritiken riktar han ändå mot nejsidan.
– Kriser i form av så kallade assymetriska chocker har, enligt min mening, spelats upp till överdrivna proportioner.

Ser man på de senaste 50 åren har varenda större ekonomisk störning i Sverige skapats av felaktiga politiska beslut eller av en lönebildning som gått snett. Det finns inget i dagens företags- och näringslivsstruktur som skulle kunna orsaka en assymetrisk chock.
– Norge, där oljan svarar för 20 procent av ekonomin, och kanske ett Finland där Nokia blivit väl stort kanske skulle kunna drabbas. Men inte Sverige.
Det råder också en fundamental okunnighet om hur en flytande växelkurs egentligen fungerar, understryker Lindbeck. Den utgör inte alls någon automatisk ”stötdämpare” om Sverige hamnar i konjunktur-otakt med omvärlden.

– En flytande växelkurs anpassar sig inte, annat än på lång sikt, så att den stabiliserar landets ekonomi. På några års sikt rör den sig på sitt eget sätt, som ett resultat av placeringar på den internationella finansmarknaden. Precis som aktier. I dag är bara 2 procent av alla valutarörelser knutna till utrikeshandeln. Resten handlar om rena kapitalrörelser.
– Nejsidans ekonomer som yttrar sig i den här frågan har helt enkelt inte följt med i modern forskning om växelkursens bestämning. De tror fortfarande att den bestäms av handeln. De lever kvar i en gammal lärobokstes från 1950-talet.
Det finns överdrivna föreställningar om vad penningpolitiken kan åstadkomma, menar Lindbeck. Ett land kan bestämma sig för vilken inflationstakt det skall ha. Där är penningpolitiken avgörande. Men centralbanken har bara begränsade möjligheter att styra konjunkturen. Det är alldeles för långa ledtider mellan räntebeslut och maximal effekt ute i ekonomin.

– Milton Friedman fick ju sitt Nobelpris en gång i världen för att han kunde visa att penningpolitikens reala effekter kommer med långa tidseftersläpningar. Hans slutsats var att det är meningslöst att försöka bedriva konjunkturpolitik med penningpolitiska medel.
– En del på nejsidan beskriver penningpolitiken som en styråra som man kan manövrera som man vill. Men när man ändrar styråran kan det ta kanske 18 månader innan båten svänger. Och då kan konjunkturen vara helt annorlunda.
Assar Lindbeck är även kritisk mot stabilitetspakten och dess konstruktion.

– Reglerna är fyrkantiga. Och de kommer säkert att ändras när det blir en konjunkturuppgång. Jag tycker det är feltänkt att knyta stabilitetspakten till årliga
budgetunderskott. Det hade varit bättre att koppla det till exempelvis budgetunderskottet under en femårsperiod eller till statsskuldens storlek.
– Man ska inte gripas av panik om man har ett underskott på 3–4–5 procent av BNP i en lågkonjunktur. Det är tvärt om bra. Det stabiliserar ekonomin genom att hålla uppe efterfrågan. Det här är den del av Keynesianismen som håller. Däremot är det inte bra om underskotten blir för stora, 10–15–20 procent av BNP. Då blir de destabiliserande, vilket troligen var vad Sverige och Finland råkade ut för i början av 1990-talet.

Så långt ekonomi. Men Assar Lindbeck ser också politiska och moraliska skäl för att säga ja till euron.
– Varför ska andra ta risker och kostnader och vi sedan gå med om det fungerar bra. Det är en ”fripassagerarroll” som inte är särskilt heroisk.