Det är pressmeddelanden och andra massutskick varvat med sådant som borde plockats upp av vårt spamfilter. Insprängt i flödet finns ett och annat viktigt mejl. Mycket av förmiddagen fick således läggas på att sortera igenom korrespondensen. Men ju fler mejl jag läste, tog bort och besvarade, desto större blev min irritation över e-post som kommunikationslösning.
E-post är inte som min rss-läsare, sociala nätverk eller mikrobloggar som Twitter och Jaiku. Det är informationsflöden som jag känner att jag har kontroll över – jag kan schemalägga min läsning av dem och om jag inte hinner med att kolla av allt gör det inget. Ett sporadiskt läsande ingår liksom i konceptet – den som skickar ett meddelande i dessa kanaler förväntar sig sällan ett omedelbart svar. Det är okej att dyka in och ut lite som man vill i den strida strömmen.
Men e-post är annorlunda. Där finns avsändare som förväntar sig svar. Där kommer information som jag absolut inte får missa.
E-post kan höja min stressnivå som få andra kommunikationsformer. Det är för svårt att motstå frestelsen att gå in och kolla av inboxen. Kanske har det kommit något nytt, något viktigt eller roligt. Mitt beroende har nått nivåer som gör att jag i bland känner mig som en av tanterna med lilafärgat hår som lever i symbios med de enarmade banditerna så fort Hollywood beger sig till kasinomeckat Las Vegas. Bara en gång till. Nästa gång händer det.
Problemet är att jag inte kan sätta fingret på vad jag väntar på. De drygt 600 olästa mejlen gav inga direkta ledtrådar. Ett par intressanta läsarmejl gladde visserligen, några nyhetstips var av intresse. En del förflyttades raskt vidare till någon mapp för framtida referens men majoriteten hamnade i min favoritmapp, den som är märkt ”Borttaget”.
