Det ångar hett om den glasmugg med glühwein Dragan Simunovic ställer ner på disken. Vi befinner oss på en av Berlins alla otaliga julmarknader och för den kopp julstämning Dragan serverar vill han ha tre euro. Eller sex D-mark om jag hellre vill det.
– Enbart nu i helgen har vi fått in ett par hundra mark. Såväl 100-marksedlar som mynt, fast vi ger tillbaka växeln i euro, säger Dragan Simunovic och berättar att kunderna tycker att det är kul att de kan betala med D-mark – och att det märks att det är eurokris.
– De flesta är inte nöjda med euron. Det märker man. Jag hör ständigt folk säga att det vore bättre om vi hade kvar D-marken, säger Dragan som själv kommer från Kroatien och inte har något nostalgiskt förhållande till den gamla valutan.
Det är just nostalgi som är nyckelordet. Julmarknaden heter Nostalgischer Weinachtsmarkt och förutom att den marknadsför sig som extra gammaldags mysig, så kan man alltså betala med D-mark i alla mat- och dryckesstånd. Och att tyskarna är nostalgiska när det gäller sin gamla valuta är ingen överdrift. D-marken var en symbol för den välfärd och stabilitet landet upplevt sedan andra världskriget, och det var högst motvilligt det tyska folket släppte ifrån sig marken i utbyte mot att omvärlden stödde den tyska återföreningen för drygt tjugo år sedan.
Det är det många som ångrar idag. De undersökningar som gjorts visar att en majoritet av tyskarna nu vill ha tillbaka D-marken, en siffra som växt snabbt i eurokrisens spår. I maj 2008, innan Lehman Brothers fall och finanskrisens utbrott, svarade 34 procent att de ville återinföra marken. I oktober i år publicerade tidningen Stern en opinionsmätning, gjord av opinionsinstitutet Forsa, där 54 procent av de tillfrågade ville ha sin gamla valuta tillbaka. I forna DDR var den siffran ännu högre, där ville hela 67 procent byta till D-mark igen. Även andra undersökningar som publiceras med jämna mellanrum, visar liknande resultat.
På en restaurang några kvarter bort från julmarknaden förklarar Ulrike Guérot, Tysklandschef för den europeiska tankesmedjan ECFR, att de senaste årens utveckling gjort tyskarna betydligt mer europaskeptiska.
– Förr fanns det en grundinställning om att euron var bra för Tyskland. Den har nästan försvunnit. Nu rapporteras det enbart om hur vi får stå för kostnaderna för Sydeuropas lånefest, säger Ulrike Guérot och lägger till att alla studier visar att Tyskland med sin stora exportindustri är det land som profiterat mest på eurons införande.
– Problemet är att folket inte känner till det. De har inte fått ta del av vinsten som stannat hos exportbolagen. Samtidigt har löneutvecklingen i princip stått stilla för anställda det senaste decenniet, säger Ulrike Guérot. Hon berättar att många är irriterade och att till och med hennes pensionerade mamma ringde för en tid sedan och ville prata om euroobligationer.
– Hon hade följt nyhetsrapporteringen och var otroligt upprörd. ”Varför ska vi ta över Greklands och Italiens skulder. Det var inte det vi gick med på”, berättar Ulrike Guérot, som själv är för EU och euron och vill se ett fördjupat samarbete.
Man behöver inte prata länge med människor här i Tyskland, euroanhängare som motståndare, för att märka att det finns en irritation över att det är tyskarna som förväntas ta notan för eurokrisen. Från ekonomer som vanligt folk hörs ofta argument som att ”vi har skurit ner och sparat och gnetat. Nu måste de göra samma sak”.
Tillbaka till julmarknaden vid paradgatan Unter den Linden häller Dragan Simunovic upp glühwein till arbetskamraterna Harry Kluge och Peter Ludwig. De klagar över att det blivit dyrt.
– Förr kostade en glühwein 3 mark, nu tar de 3 euro. Dubbelt så mycket. Jag håller med de som kallar euro för teuro. Allt har blivit dyrare, säger Harry Kluge.
