OSLO Förra veckan bjöd på ovanligt stor dramatik på råvarumarknaderna. De som investerar eller bara intresserar sig för råvaror för att det påverkar företaget eller den privata ekonomin, vill gärna att världen ska vara begriplig. När priset på råvaror går upp eller ned finns det alltid en analytiker som förklarar att det beror på att det är inbördeskrig i Libyen eller att det är en följd av att dollarn blivit starkare eller svagare.
Vi vill gärna tro att det finns ett samband mellan vissa händelser och andra, ungefär som när en biljardkula träffar en annan. Det kan vara svårt att beräkna exakt var kulan hamnar, men när den går ned i ett hål vill vi gärna tro att det beror på vår skicklighet.
Varje gång det blir ett stort börsfall finns det alltid analytiker som förutspått att det skulle ske. De geniförklaras och kallas för Dr Doom eller andra fantasifulla namn. Många tror därmed att de kan spå mer rätt om framtiden än andra.
Ibland, som när oljetillförseln stryps från ett land, finns det säkert ett samband med utvecklingen för oljepriset. Försvagas dollarn, som de flesta råvaror noteras i, blir råvarorna dyrare mätt i dollar men de kan kosta lika mycket i andra valutor, eftersom de samtidigt förstärks.
Men priset på råvaror bestäms inte av en våg där det går att se vad efterfrågan är på den ena sidan, jämföra tillgången på den andra sidan och därmed automatiskt avläsa vad priset ska vara. För priset sätts i huvudet på tiotusentals aktörer som alla har sin egen uppfattning och som oroligt sneglar på om den som sitter vid sidan av sig rusar mot dörren för att sälja sina kontrakt.
Fram till 60-talet trodde ekonomerna att de oftast små prisrörelserna som sker under en timme eller dag bara var ett slags brus och ointressant för den längre prisutvecklingen. Men när matematiker som Benoit Mandelbrot började utveckla det som kallas för kaosteorin, trädde en annan bild fram.
Efter att ha sett på bomullspriser, som det fanns detaljerad statistik för under ett hundratal år, upptäckte Mandelbrot att kurvorna liknade varandra. Tecknade man en kurva för bomullspriset under tio år så var det omöjligt att skilja den från en kurva för ett år, en månad, en dag eller en timme om man tog bort tidsskalan.
Det betyder inte att det inte går att säga något om hur kurvorna ser ut. Men de följer inte statistikernas värld där stora utslag är ovanliga och små utslag är vanliga. (Tecknar man upp det som ett diagram där utgångsläget är i mitten blir kurvan som en kulle).
I själva verket hoppar priset omkring, oregelbundet och oberäkneligt. Stora ras kan ske utan att det finns någon god förklaring.
När Japan drabbades av en jordbävning var det visserligen en händelse som inte kunde förutses. Men ekonomerna började snabbt räkna på vad det kunde betyda för de 127 miljoner japanerna. Hur mycket kärnkraft måste kompenseras med olja? Vad betydde skadorna för industrin och dess oljekonsumtion? Relativt snabbt kom man fram till att effekterna delvis tog ut varandra. Därmed låg oljepriset stilla. Att antalet japaner och verksamheter är så stort gjorde att beräkningarna blev robustare.
På silvermarknaden var det tvärtom. Där handlade ryktena om att investeraren George Soros hade börjat sälja silver, liksom världens rikaste man, mexikanen Carlos Slim, som äger många silvergruvor och som ville säkra produktionen till ett högt pris.
Visste de två något som inte de andra aktörerna kände till? Bäst att säkra sin egen vinst genom att sälja ut.
Som ett sandslott på stranden byggs upp en klatt i taget, men där en sida snabbt rasar ut, klättrar råvarupriserna sakta uppåt. I slutskedet stegras kurvan ytterligare när de färskaste spekulanterna strömmar till, i tron att priset bara fortsätter uppåt. Men det är samtidigt de som tål en prisnedgång sämst och som har svårast att hinna bli av med sina kontrakt.
Om det var en ändring i kontantkravet på Chicagobörsen, amerikanska arbetslöshetstal, eller att Usama bin Ladin sköts som var orsaken till råvaruprisfallet i förra veckan är omöjligt att säga. Men i dag är det många som slickar såren.
