Sedelbuntar gömda i barnstolar, kodade samtal över kontantkortstelefoner, kryptiska excelark - utredningsmaterialet från insideråtalet har blottlagt en mängd märkliga detaljer om de åtalades agerande, som sannolikt gjort att de – åtminstone i allmänhetens ögon – varit dömda förhand.
Friande domar i insideråtal är något som Ekobrottsmyndigheten fått vänja sig vid. Här är det upp till åklagaren att visa, och detta bortom rimligt tvivel, att de åtalade – i detta fall sex personer – gjort värdepappersaffärer med hjälp av information som inte varit känd för resten av marknaden. Att någon gör bra affärer med misstänksamt god tajming, som åklagarsidan velat visa, är inte tillräckligt.
Påfallande ofta är brottsverktyget muntligt – information om pågående eller kommande affärer i börsnoterade bolag kan delas över lunchbordet, långt från myndigheternas öron, och före personerna i fråga blir föremål för utredning. Bevisningen blir därmed svår, om inte omöjlig.
De sex personer som på tisdagen friades av tingsrätten har stått misstänkta för att ha gjort illegala affärer för över 100 miljoner kronor. Bara affärernas omfattning – fallet beskrivs som det största insideråtalet i Sverige - har gjort frågan till ett prestigeprojekt för den redan prövade Ekobrottsmyndigheten, med stor medial uppmärksamhet som följd. Då åklagarsidan ansett sig ha så stark bevisning kommer dagens besked sannolikt väcka diskussioner om den svenska insiderlagstiftningen och om Ekobrottsmyndighetens tillräcklighet.
