Men sedan dess har det varit rena utförsbacken för den amerikanska valutan. Minus 35 procent på mindre än fyra år var facit gentemot kronan när dollarn i går halkade ned under 7-kronorsgränsen och nådde den lägsta nivån någonsin mot euron.
Ändå är en av de stora frågorna på den internationella valutamarknaden: Varför har dollarn inte fallit mer - och snabbare?
För det är en dramatisk omsvängning i de makroekonomiska förutsättningarna som skett under Bushs första mandatperiod.

Han startade med starka statsfinanser. Men den spruckna bubblan på aktiemarknaden, en recession, terrorattentat och kriget i Irak i kombination med massiva skattesänkningar har gjort att USA gått från ett överskott till ett minus i statsbudgeten som motsvarar omkring 3 procent av BNP.
Samtidigt har de konsumtionsglada amerikanska hushållen fortsatt att köpa importvaror för lånade pengar i oförminskad takt medan det dröjt innan exporten börjat lyfta, trots draghjälpen av en svag växelkurs.

Sammantaget har detta lett till att det underskott i affärerna med omvärlden som USA haft i decennier skjutit i höjden. Bytesbalansen visar nu ett minus som motsvarar 5,4 av BNP och väntas nästa år passera 6 procent.
Det innebär att USA i dag ”sväljer” 75 procent av det samlade bytesbalansöverskott som produceras i resten av världen, i länder som Kina, Tyskland, Japan och Sverige.
Det är okända farvatten. Både IMF och centralbanken, Fed, har varnat för att ett underskott på 5 procent av BNP historiskt sett varit en ”smärtgräns” som kan följas av ett konjunkturras och/eller ett kraftigt fall för valutan.

USA konsumerar vad resten av världen sparar, alltså. Och det är ohållbart i längden. Eller?
Det är en av tvistefrågorna här i USA.
Bedömare citerar gärna den legendariske ekonomen Herb Stein, som konstaterade att ”om någonting inte kan pågå för evigt brukar det ta
slut”.

Bytesbalansproblem kan bara lösas på tre sätt - eller helst genom en kombination av alla tre:
Amerikanerna måste producera och spara mer och konsumera mindre. Resten av världen - inte minst Europa - måste få bättre fart på den ekonomiska tillväxten. Och dollarn måste fortsätta att falla.
- I längden finns det bara en väg som dollarn kan ta - neråt, förklarade exempelvis chefen för centralbanken i Dallas, Robert McTeer tidigare i höstas i ett ovanligt uttalande. Fedföreträdare brukar inte kommentera valutakurser.

Kenneth Rogoff, professor vid Harvard och tidigare chefsekonom vid IMF menar till exempel att dollarkursen - minst - måste falla med ytterligare 20 procent i handelsvägda termer för att USA ska få en bättre balans i utrikesaffärerna. (Det är lika mycket som under Bush I. Enligt centralbanken, Fed, har dollarn försvagats med drygt 20 procent sedan januari 2001, om man jämför den med en korg av valutor som speglar sammansättningen av landets utrikeshandel.)

De mest alarmistiska tongångarna brukar höras från Institute for International Economics i Washington. I en analys i Economist i september listade institutets chef Fred Bergsten fem överhängande risker i världsekonomin, varav tre hänför sig till USA: En fortsatt försämring av bytesbalansen som resulterar i en ren dollarkrasch, en regering som tappar kontrollen över budgeten och en uppflammande protektionism.
Alla delar dock inte dessa farhågor. Det finns också ekonomer som menar att problemen är överdrivna och att USA kan leva med underskott av dagens dimensioner.

Hålen i bytesbalansen ska ses som en utländsk investering i amerikansk tillväxt, menar de. Det är rimligt att sparande från resten av världen söker sig till USA, där avkastningen på värdepapper är högre. Andra analytiker pekar på att den ”faktiska dollarzonen” inte har några större underskottsproblem, om man i den också räknar in de länder i Asien - framför allt Kina - som har sina valutor knutna till dollarn.
I praktiken råder det i dag en tyst överenskommelse
mellan USA och Kina - döpt till ”Bretton Woods II” av några ekonomer vid Deutsche Bank och University of California.

Kina ”åker snålskjuts” på dollarförsvagningen genom att yuanen är knuten till USA-valutan. Det stöttar den glödheta, exportledda expansionen. I gengäld finansieras de amerikanska underskotten genom att asiatiska centralbanker köper amerikanska statsobligationer i stor skala.
Och det är, alltså, ett arrangemang som båda sidor hittills har tjänat på. Men det har också sina risker. I USA hörs en växande kritik mot att Kina genom en artificiellt låg växelkurs ”stjäl amerikanska jobb”.
I överhettningens Kina bidrar den svaga yuanen till att driva upp inflationen.

Samtidigt lägger detta en allt tyngre anpassningsbörda på euron och på den japanska yenen. ECB-chefen Jean-Claude Trichet varnade i veckan bekymrat för ”brutala” växelkursrörelser.
Euron har blivit kraftigt övervärderad. Det slår hårt mot de europeiska länder - typ Tyskland - där konjunkturen bärs upp av exporten. Men det bidrar
också till det amerikanska dilemmat. USA behöver både en svagare dollar och en starkare europeisk tillväxt.
Frågan är därför: Hur länge håller Bretton Woods II?
Cheng Siwei, vice ordförande i Kinas nationella folkkongress förklarade i går att landet kan komma att tillåta yuanen att röra sig inom ett bredare band gentemot dollarn ”inom en nära framtid”. På längre sikt kan det bli frågan om att knyta yuanen mot en valutakorg.

Men de flesta bedömare tror att Peking kommer att gå mycket försiktigt fram.
- Kineserna har varit mycket tydliga om att de vill röra sig mot konvertibilitet och rörlig växelkurs bara i små steg och i ett tempo som de själva kontrollerar, skriver SEB:s chefsekonom Klas Eklund i en färsk analys.
- Kina lär fortsätta att hålla dollarn under armarna i flera år, är hans slutsats.

Den fortsatta dollarutvecklingen är alltså i hög grad ett spel mellan Peking och Washington, där båda parter anser sig ha anledning att sitta still i båten. Alltför dramatiska manövrer kan leda till en
kris.
Det innebär att Bushadminstrationen lär fortsätta den ”tystnadens politik” som den tidigare tillämpat när det gäller dollarn: Att tala så lite som möjligt om den och hoppas att den fortsätter att successivt försvagas utan att det resulterar i en ren krasch.
Finansminister John Snow brukar visserligen upprepa det uttryck som hans kollega under Bill Clintons tid i Vita huset, Robert Rubin, myntade:
Att en stark dollar är i USA:s intresse. Men med tillägget att valutakurser ska avspegla ekonomiska fundamenta.
Och det var Snow som satt i tv häromåret och förevisade de nya dollarsedlarna med kommentaren:
- En stark dollar är en dollar som inte kan förfalskas.