Så sent som i början av 70-talet innebar varje aktieaffär att fysiska aktiebrev skulle budas mellan bankpalatsen i Kungsträdgården. Veckor som denna är det lätt att glömma att aktier överhuvudtaget är ägarandelsbevis i företag, och inte galopphästar. Ursprungstanken med aktier, om man får säga så, är ju att priset ska återspegla marknadens syn på bolagets framtid. Att börsen handlar om företagsvärden, och inte aktiekurser, var en av investeraren Benjamin Grahams grundteser, vilket också skulle inspirera den geniförklarade finansmannen Warren Buffet.
Men en annan och mer krass syn på aktier, vilket låter självklart, är att marknadspriset är vad marknaden är beredd att betala. Ur det perspektivet spelar det ingen roll vad bolaget i fråga är värt. I stunder av stor osäkerhet kan börsen därmed bli föremål för människans mest primitiva drag - rädsla, högmod eller kanske förnekelse.I stället för att gissa, med riskerna det inbegriper, väljer många att dra sig ur helt.
Den här veckan har vi sett stora inslag av det senare. Osäkerheten kring konjunkturen, kring euron och kring de amerikanska statsfinanserna gör det omöjligt att med någorlunda träffsäkerhet sia om bolagens framtida vinster. I stället för att gissa, med riskerna det inbegriper, väljer många att dra sig ur helt. För en osäker investerare eller småsparare kan det ingjuta missmod, och en känsla av att andra sitter på information som man själv inte har. Snart är säljarna fler än köparna, och kurserna faller. Snöbollen är i rullning. Efter en tid, utan någon särdeles logisk förklaring, inser marknaden att kurserna sannolikt fallit för långt. Ett stänk rationalitet får investerarna att inse att bolagen på börsen, och avkastningen de ger, är värda mer än vad som återspeglas av de fallande kurserna. Plötsligt går bandvagnen åt andra hållet, och börsen stiger kraftigt. Denna volatilitet kan hålla på till marknaden hittar till en kollektiv och någorlunda handfast uppfattning om framtiden. Först då kan stimmet börja simma i samma riktning.
