Ja, lapptäcket Facebook är än en gång utbyggt, med massor av nya funktioner och en mängd saker att ta ställning till som berör hur vi exponerar oss själva. Och det är på en gång både betryggande och oroande att en stor del av den initiala kritiken handlar om att samarbetet mellan Spotify och Facebook gör våra musikval offentliga.
Betryggande eftersom det visar hur mänskliga vi faktiskt fortfarande är (låt mig ha mina skämslåtar för mig själv!) i en värld som gång på gång intalar oss att alla måste vara sina egna marknadsföringsexperter och saluföra sig själv som varumärken.
Oroande eftersom det större perspektivet på vad Facebook håller på att skapa nu blivit så pass komplicerat att få grepp om att den fördjupade diskussionen riskerar att utebli, eller åtminstone bli väldigt grund.
Det tar helt enkelt för lång tid att sätta sig in i exakt hur Facebook fungerar bakom det vi ser på våra egna sidor.
Hur används den data som samlas in och vilken data är det egentligen som Facebook har tillgång till? Det är i dag i stort sett omöjligt att få ett klargörande svar på detta.
Sedan lång tid tillbaka har Facebook oförtröttligt puttat sina användare ut i en allt mer expanderande offentlighet. Våra vanor har fullständigt förändrats och våra tankar kring vad i våra liv vi är beredda att dela med andra har omformulerats.
Ändå har vi inte lärt oss någonting. Vi tror ju fortfarande att vi ska landa i ett läge som är stabilt och oföränderligt. Men om de senaste årens utveckling lärt oss någonting är det i själva verket att det förhåller sig precis tvärtom.
Sanningen är att vi aldrig mer kommer att befinna oss i en situation där vårt sociala liv på internet är oförändrat och stabilt.
Vi kommer ständigt att behöva ompröva våra tidigare beslut, tänka om och gå ut i orörda terränger. Och det gäller för övrigt inte bara oss – även våra barn kommer att leva sina liv i en sådan värld och det kommer att vara lika problematiskt för dem.
Frågan om huruvida Facebook har gått för långt ”den här gången”, genom att ytterligare trycka oss lite närmare den totala transparensen är därför möjligen felställd. Det finns ju ingenting i Facebooks historia som inte har talat för den här utvecklingen. Och, för att göra saker än mer komplicerat, det finns ingenting i användarnas beteende som har tytt på att den här sortens förändringar inte har skapat värde för dem.
Samtidigt kan vi, möjligen lite naivt nyvaket, konstatera att Facebook blir allt mer omöjligt att bortse ifrån. I dag knyter vi våra aktiviteter och identiteter så starkt till Facebook att de snart är oskiljaktiga.
Den nya tidslinjen, som ersätter de gamla profilsidorna, kan ses som en bild av detta. Vi skildrar inte längre våra liv med hjälp av Facebook, vi lever dem g-e-n-o-m Facebook. Kanske kan man betrakta det som nu sker som marknadsekonomins fullständiga peak, för vad vi gör är att vi omärkligt förvandlar varje beståndsdel i våra liv till konsumtionsinriktade handlingar.
Våra beteenden blir till data som skickas vidare till annonsörer – liksom vårt umgänge, våra tankar och våra vanor. Och det är klart att det finns något djupt oroväckande i detta, oavsett alla fördelar som vårt nya sociala liv på internet ger oss. Våra liv har aldrig varit så mycket handelsvara som nu, och vi vet inte ens vem som köper dem, eller för vilka syften dessa transaktioner kommer att genomföras imorgon.
Men precis som tidigare har vi alla skäl att anta att kritiken som riktas mot att vi plötsligt och utan att blivit tillfrågade delar med oss mer av våra liv till andra än vi egentligen hade tänkt, troligen mildras i takt med att vi vänjer oss (vilket brukar gå ganska snabbt).
Det innebär att en eventuell motrörelse mot Facebook snarare kommer att komma från politiskt eller ideologiskt håll än från protesterande användare. Men i dag finns inga tecken på att en sådan skulle ha kraft nog att på allvar påverka Facebooks segertåg över världen.


