Deutsche Bank – vinnare trots krisen

I spetsen för Deutsche Bank står schweizaren Josef Ackermann som gärna skjuter från höften och ofta är i skottgluggen i de tyska medierna.

Internationellt är Deutsche Bank en av världens ledande investmentbanker i samma klass som UBS, JP Morgan Chase och Morgan Stanley med bland annat en femtedel av den globala valutahandeln och en stark position inom derivathandeln där tyskarna var tidigt ute.

På de årliga listorna över världens största finansinstitut tar det trots detta ett bra tag innan man hittar fram till Deutsche Bank, som globalt är en dvärg om man ser enbart till bankens börsvärde på i dag inte mer än drygt 30 miljarder euro.

Det är i klass med Nordens största bank Nordea men bara en sjundedel av världsledande kinesiska ICBC, Industrial and Commercial Bank of China. Europeiska rivaler som spanska Santander eller franska BNP Paribas är värda mer än dubbelt så mycket.

När det gäller tillgångar rycker Deutsche Bank dock fram i toppligan och placerar sig bland världens fem största banker, med sammanlagt över 2400 miljarder dollar. Med 77000 anställda och filialer i 72 länder har tyskarna dessutom ett brett internationellt fotfäste.

I Tyskland där de ledande privata affärsbankerna har marknadsandelar på bara några få procent har Deutsche Bank gång på gång varit inblandat i försök att strukturera om och koncentrera branschen, för det mesta förgäves.

När för 10 år sedan dåvarande koncernchefen Rolf-Ernst Breuer annonserade ett samgående med stora rivalen Dresdner Bank jublade hela Tyskland. Äntligen skulle världens största exportnation få en bankbjässe i världsklass.

Bara en månad senare sprack fusionen. Dels för att facket slog bakut, dels för att de två bankerna inte kunde enas om framtiden för Dresdners pärla i London, Dresdner Kleinwort Benson, som på den tiden svarade för hälften av resultatet i Dresdner Bank.

–Hela världen skrattar, löd dagen därpå rubriken i landets största tidning Bild. I affärstidningen Handelsblatt hette det: En katastrof för den tyska finansmarknaden.

Ett nytt försök lanserades 2005 när Deutsche gjorde sig redo att ta över Commerzbank som idag är Tysklands näst största affärsbank. Men även denna affär sprack. Istället blev det Commerzbank som tre år senare 2008 slukade Dresdner Bank, bara månader innan Lehman Brothers gick omkull och finanskrisen svepte fram över världen.

Josef Ackermann svarade med att lägga ett bud på Postbank, Tysklands största bank för privatkunder med 850 bankkontor och 14,4 miljoner kunder.

I ett första steg tog Deutsche Bank i slutet av 2008 över 29,75 procent med option på resten av kapitalet.

Deutsche Bank slog även till när privatbanken Sal.Oppenheim i Köln, grundat 1789, fick problem. För 1,3 miljarder euro tog Deutsche hösten 2009 över den anrika banken.

Tyskland är fortfarande Deutsche Banks hemmamarknad. Men det är inte där och det är inte med privatkunder som Deutsche tjänar pengar. Kassakon sitter i London där Anshu Jain styr över den lukrativa investmentverksamheten.

Under ledning av Jain har handeln med aktier, valutor, råvaror och derivatpapper blivit Deutsche Banks största vinstkälla. Utan denna hade Josef Ackermann aldrig kunnat redovisa en ökning av koncernvinsten från knappt 3 miljarder euro 2003 till nästan 9 miljarder 2007. Under första kvartalet i år genererade verksamheten i London ett rekordhögt resultat på 2,7 miljarder euro före skatt.

Jain som i Frankfurt kallas ”penningmakaren” leder från och med juli verksamheten i London på egen hand. Detta sedan Michael Cohrs i maj tillkännagav att han drar sig tillbaka från den delade ledningsposten och i slutet av september lämnar koncernledningen.

På marknaderna ses detta som ett tecken på att Jain vunnit maktkampen om posten som koncernchef när Josef Ackermann avgår i slutet av 2013. Innan dess måste han dock förbättra sina kunskaper i det tyska språket, annars lär han aldrig få en chans i Frankfurt där bankvärlden fortfarande präglas av tyska traditioner.

Josef Ackermann har visserligen tyska som modersmål. Men han har trots detta haft svårt att hantera Tysklands politiker och ett affärsliv som visserligen agerar globalt men är fast rotat i den tyska kulturen.

När Ackermann häromåret vann en etappseger i en omstridd rättegång som handlade om bonusar till företagsledare – dock inte till honom själv – gjorde han inför nationens tv-kameror segertecknet. Tyskarna rasade och Ackermann blev en symbol för den giriga kapitalisten.

Ackermanns största problem tycks dock vara att han aldrig har velat acceptera att Deutsche Bank inte är en bank som alla andra.

–I efterkrigstyskland var Deutsche Bank den viktigaste länken mellan kapital och industri och dess ledare var lika mycket politiker som företagare, skriver Erik Nolman i sin Ackermann-biografi från 2006.

För Ackermann som har gjort karriär i den anglosaxiska finansvärlden står detta i motsats till allt vad han tror på och allt vad han vill åstadkomma.