DETROIT I asfalten har ett barn ristat in namnet Jamaul. Som ett spår av en svunnen tid fylld av drömmar, av människor som såg en framtid i området. Nu, i korsningen av Reno Avenue och Liberal Street, finns ingenting som kan sprida någon glädje eller tro på framtiden. Av tio existerande hus är enbart fyra bebodda. Resten är övergivna, stundtals bostäder för hemlösa. Dessutom ligger två hus redan i spillror, ytterligare ett om vi inkluderar den 65 kvadratmeter stora bostaden, som fanns nyss, för bara några minuter sedan. Nu ligger det allra mest där som ett bevis på en stad i fritt fall, påskyndat av finanskrisen och den så frenetiskt kämpande bilindustrin. Arbetsledaren Michael Hicks kan inte prata om sitt arbete utan att sänka rösten och fylla den med sorg.

– Allt det här, säger han och slår ut med armarna. Det känns bara för jävligt. Men det måste göras, vi måste riva Detroit innan vi kan bygga upp staden igen.

Detroit 2011 är ingen vacker syn. Minst sagt. Det är snarare en tragisk påminnelse om den enorma kris som USA har befunnit sig i och fortsätter att dras med, oavsett vad Wall Street matar ut för vinstsiffror. I en nyligen uppmärksammad tv-reklam med invånaren och hiphopartisten Eminem förklarar speakerrösten att Detroit har varit i helvetet och vänt. Det är ett påstående som kan diskuteras, dess återkomst är tvivelaktig.

Från att, för bara något årtionde sedan, ha varit en av USA:s allra viktigaste tillverkningsstäder – ledda av Chrysler, Ford och General Motors – och USA:s fjärde största stad med 2 miljoner invånare är Detroit nu bara en spillra av sitt forna jag. I invånarantal är staden omsprunget av städer som Jacksonville och Forth Worth och vid årsskiftet uppgick antalet invånare till 710 000. Idag är det med största sannolikhet ännu färre som kallar Detroit för sitt hem.

Staden har redan haft 55 000 utmätningar sedan 2005, men väntar sig fler, vilket kommer att tvinga ännu fler husägare att lämna ifrån sig sina nycklar och bege sig ut till en oviss framtid utan bostad. För att hålla Detroit i så gott skick som möjligt har borgmästaren Dave Bing beslutat om något så ovanligt som att riva 10 000 hus under fyra år. En plan håller på att arbetas fram för hur staden ska omformas, vilka kvarter det ska satsas på och hur den övergivna stadskärnan återigen ska börja vibrera.

Trots att trebarnsföräldrarna David och Regina Klann är en av många familjer som riskerar att tvingas lämna sitt hus stödjer de förslaget helhjärtat. Faktum är att det till och med anser att fler hus borde jämnas med marken.

– Jag vill inte göra någon koppling till att vi riskerar huset samtidigt som staden river, säger David Klann. Snarare borde fler hus rivas om vi ska få någon ordning på staden. Detroit måste falla färdigt innan det kan lyfta igen.

För deras del har de senaste åren varit extremt tuffa, dagarna varit många då de varit övertygade om att tiden i femrumsvillan snart skulle vara över. Strax efter att de köpte huset förlorade Regina Klann sitt jobb sedan 15 år tillbaka på Ford. Något nytt har inte gått att finna. I dagsläget lever de därför på lönen från makens jobb på Chrysler och tvingas att vända på varenda slant för att överleva.

– Vi har inte kunnat unna oss något. Om våra döttrar har klagat på att de fryser har jag fått säga till dem att ta fram ytterligare en filt. Vi har inte råd att höja temperaturen över 18 grader inomhus, suckar David Klann.

Genom hjälporganisationen Southwest Solutions har de under en längre tid kämpat för att få omförhandla sitt bostadslån. Beskedet är nu bara dagar ifrån att dyka ner i posten, lättnaden börjar bli påtaglig eftersom de tror på ett positivt besked – något som skulle sänka månadskostnaden med hela 700 dollar. Får paret Klann däremot ett negativt besked kommer de att tvingas göra som så många andra i kvarteret och lämna Brownstown – en mysig förort såvida det inte vore för motorvägen som dundrar förbi bakom en hög mur bara tio meter ifrån parets altan.

Därefter skulle grannarna göra precis som paret Klann själva har gjort så många gånger tidigare – försöka hålla den välmående fasaden i området uppe genom att parkera bilar utanför de övergivna husen och hålla efter dess trädgårdar. Allt för att undvika hemlösa eller tjuvar på jakt efter bland annat kopparrör.

– Det är verkligen hemskt, men jag hoppas att det ska lösa sig snart. Jag försöker verkligen att få jobb, men trots att exempelvis Ford åter börjat anställa vill de inte ha tillbaka mig. Helt plötsligt krävs det utbildning för samma jobb som jag har gjort 15 år, säger Regina Klann.

En som fått i uppdrag att försöka hjälpa människor som henne är Olga Stella på Detroit Economic Growth Corporation. Organisationens huvudsakliga uppgift är att försöka locka till sig nya företag till ”Motor City” för att minska arbetslösheten och lägga grunden till ett mer diversifierat näringsliv, inte så intensivt kopplat till motorindustrin som tidigare.

– Människor utifrån förstår inte varför man vill bo i Detroit, men jag skulle vilja påstå att Detroit är den bäst bevarade hemligheten i USA med tanke på att det är billigt, vi har nöjen i världsklass och en väldigt hårt kämpande arbetarklass som behöver jobb. Vi måste använda de få dollar vi har till vårt förfogande att generera så mycket jobb som möjligt här för att skapa en grund för framtiden, säger Olga Stella.

Och företagen kommer, om inte i strid ström, så i alla fall med jämna mellanrum. Ett av skälen är de låga kontorshyrorna, oftast en femtedel eller än billigare än de i exempelvis New York City, ett annat är just arbetarklassen. I dagsläget har Detroit en officiell arbetslöshet omkring 11 procent – en av de högsta noteringarna i landet för en storstadsregion. Men siffran inkluderar inte de som är så pass uppgivna att de inte ens letar jobb. Och de är ohyggligt många. Runt 28 procent uppskattas vara arbetslösa i Detroit.

En av dem är Maria Mercado, tidigare anställd på Chrysler, som förlorade sitt jobb när motorjätten drog ned i början av 2000-talet. Efter att ha tagit hand om sin sjuka mamma under en tid är hon sedan sex år tillbaka utan jobb. I dagsläget har hon hoppat på en gratis utbildning för att lära sig energispara i bostäder och kallar det för en nystart, om än inte en spikrak sådan.

– När jag började här så riskerade jag att få gasen avstängd och jag kunde inte äta vad jag ville. Men jag tjänar inga pengar på den här utbildningen och var nära att sluta, räkningarna fortsatte att komma. Så jag vände mig till socialen för att få hjälp men det...

Maria Mercado tystnar, sänker plötsligt blicken.

– ...ja, det är bara förnedrande för jag blev inte ens kvalificerad för att få ersättning. De ville ha mer bevis på hur illa ställt det var för mig men då gav jag bara upp.

Utbildningen som hon går i centrala Detroit varar i tolv veckor. Får Maria Mercado inte något jobb direkt efter att den är avslutad tänker hon plugga vidare för att inom ett halvår ha hittat en stadig källa till inkomst. Till dess fixar hon till sitt hus så gott hon kan med de nyvunna kunskaper hon besitter för att försöka hålla räkningarna nere.

– Jag har vattenräkningar på 35 dollar som jag måste betala varannan månad. Nu har de dessutom precis höjt avgifterna med 3:75 dollar. Det är en väldigt stor skillnad för mig.

Huset som Maria Mercado köpte 1988 är idag inte värt mycket. Knappt ens de årliga skatterna på ett par tusen dollar, som hon själv uttrycker det. Och situationen är så pass hårt pressad att hon inte ens har råd att flytta, om hon nu skulle vilja det. Men Maria Mercado vill vara kvar och bygga upp Detroit på nytt. Och det är en inställning som många som valt att stanna kvar verkar dela – väl överensstämmande med stadens motto från 1827 som deklarerar ”We hope for better things; it shall arise from the ashes.”

En av dess främsta förespråkare är John George som gjort det till sitt eget uppdrag att hjälpa staden till ett bättre självt. Genom sin egen välgörenhetsorganisation Blightbusters – uppbackade av ett register med över 10 000 volontärer – erbjuder han sig att ta sig an övergivna hus gratis – ibland för att försöka rusta upp och sälja dem, allt som oftast för att riva dem mot att Blightbuster får ta de delar av huset som går att återanvända. Och det är just det som John George sysslar med där han drar ut spik på spik från plankorna av resterna från ett hus som saknat ägare sedan två år tillbaka.

– Vi försöker ta reda på hus som är övergivna och sedan lokalisera dess ägare för att ställa ett krav om att de antingen får ta hand om det eller skänka det till oss. Måste vi sedan riva huset så bygger vi upp en lekplats eller något annat, vad som helst som är bättre än att det står övergivet, sprider dålig energi och ökar risken för våldtäkter, säger John George.

I ett grannhus på Beaverland Street har John Elmore precis parkerat sin pickup-bil under den amerikanska flaggan som svajar stolt på det hem han har bott i hela livet. Han tar det fåtal steg som behövs för att kunna sträcka fram handen till John George.

– Huset där borta, säger John Elmore och pekar. Tror du att du kan göra något åt det? Det brann för två veckor sedan men ägarinnan är i Kalifornien och verkar inte komma tillbaka. Kan du bara slå igen det så att det inte kommer en massa knarkare?

Inne i det utpekade huset står bestick och tallrikar kvar i köket, tydliga rester av ett hem som försvann på ett ögonblick. John George tittar till det, nickar och ber John Elmore ta fram kontaktuppgifter till ägarinnan så att hans arbete kan ta vid.

– Det är upp till oss att sköta Detroit nu. Vi är 700 000 människor kvar här som måste ta hand om det som 1,3 miljoner människor lämnade. Och vi kommer att göra det. Bit för bit. Hus för hus.