Men ibland borde vi kanske dra i handbromsen och ifrågasätta det slitna uttrycket. Vad menar vi egentligen när vi jämför dagens lågkonjunktur med den på 30-talet? I form av BNP-fall och börskrasch, ja visst. Men i övrigt känns jämförelserna med 30-talskrisen bleka. På den tiden hamnade folk i värsta fall på gatan och fick leva på soppkök, om ens det. Riktigt så synd är det kanske inte om majoriteten av svenskarna idag.

För idag, ett år efter ”den värsta krisen sedan 30-talet” bröt ut, har efterfrågan på bostäder i Stockholms innerstad drivit upp priserna till snudd på nya rekordnivåer. Nyligen såldes en lägenhet i Stockholms innerstad till det dyraste kvadratmeterpriset genom tiderna - drygt 100 000 per kvadratmeter.

Thailandresor säljer som smör inför jul- och nyårsveckorna och svenska skidorter väntas leverera rekordresultat.

Det senaste halvåret har vi kunnat greppa den nuvarande krisen. Det är inte längre det stora svarta hål, som en del börs-vd:ar så här i efterhand beskriver hösten 2008. Nu har vi fast mark att stå på. Redan tidigt i våras började den amerikanske centralbankschefen att tala om gröna skott. Och så sent som i måndags gick finansminister Anders Borg ut och vred upp sin BNP-prognos för i år och nästa år.

Det är givetvis illa att de största ekonomierna nu troligtvis tappar ett till två års tillväxt, framför allt för de företag och anställda som drabbas. Men allt pekar på att vi kommer att kunna fortsätta äta oss mätta i Sverige. Det blev kanske aldrig så illa som vi trodde. Och framför allt aldrig så illa som på 30-talet. Kanske kan vi härmed ta död på den jämförelsen.