På pappret var läget ypperligt. Ericssons ordförande Michael Treschow ville kliva av efter nio år och dessutom borde det rimligtvis vara läge att byta ut någon av de styrelseledamöter som suttit längst, som de bägge vice ordförandena Marcus Wallenberg (15 år) och Sverker Martin-Löf (18 år).
Sagt och gjort. Man får förmoda att valberedningen tog uppdraget att besätta styrelsen i ett av Sveriges viktigaste företag på största allvar. Rimligtvis måste målet ha varit att förnya med spetskompetens inför den ytterst omvälvande framtid som väntar telekombranschen. Ericsson, som fortfarande är världsetta, har trots detta brottats med svag tillväxt och hotas av nya utmanare från Kina.
Efter att ha genomsökt planeten Jorden efter de mest lämpliga kandidaterna till denna tuffa uppgift kom idag beskedet: Volvos vd Leif Johansson blir ny ordförande. Valberedningen, ledd av Jacob Wallenberg, föreslår också ett nytt fräscht namn för att ersätta Marcus Wallenberg: Jacob Wallenberg.
Skallgången efter talang sträckte sig alltså inte längre än till middagsbordet vid söndagens familjemiddag.
Båda Leif Johansson och Jacob Wallenberg saknar såvitt är känt erfarenhet av telekombranschen, eller ens något som bär minsta spår av informationsteknik.
Leif Johansson är förvisso en duglig industriman av den gamla stammen, som efter vd-jobbet på Electrolux befordrades till samma jobb på industriklenoden Volvo, som han styrt relativt framgångsrikt i fjorton år. Jobbet som koncernchef i ett multinationellt bolag liknar till viss del statsmannens, med mycket handskakande och ceremoniella middagar vid sidan om det vanliga slitet. Den erfarenheten och Leif Johanssons allmänna smidighet lär komma väl till pass på ordförandejobbet i Ericsson.
Jacob Wallenbergs främsta och enda merit är, om man ska vara elak, hans efternamn. En mer välvillig presentation skulle ta upp en gedigen bakgrund inom bank och sedermera industri.
Men här börjar också problemen. Både Leif Johansson och Jacob Wallenberg är förknippade med de två ägare, Wallenbergsfären och Handelsbanksfären, som delar på makten i Ericsson med cirka 20 procent av rösterna vardera.
Leif Johansson sitter även i styrelsen för skogskoncernen SCA.
Huvudägare i både SCA och Volvo är Industrivärden som ingår Handelsbanksfären. Det ligger nära till hands att tro att Handelsbanksfären sett chansen att lyfta fram en av sina egna män för att koppla lite grepp om Ericsson.
Att dessa två ägargrupperingar inte direkt gillar att gå på hockey och ta en bärs ihop är ingen hemlighet. Snarare lär det periodvis vara frostigt värre runt Ericssons styrelsebord.
Industrivärdens ordförande Sverker Martin-Löf är inte den som applåderar kusinerna Wallenberg i onödan och vice versa.
Förra gången det skulle bytas ordförande i Ericsson, 2002, hämtade Wallenberglägret sin dåvarande stjärna Michael Treschow från Electrolux. Då krävde Handelsbanksgänget att han som kompensation skulle lämna styrelseposten i Wallenbergs maktbolag Investor.
Nu tycks det alltså vara Handelsbankens tur att flytta fram positionerna. Och i gengäld får alltså Wallenbergerna peta in Jacob Wallenberg för att ersätta sin egen kusin. Allt för att upprätthålla maktbalansen.
När Sveriges viktigaste jobb ska fördelas verkar det alltså handla om ett maktpussel med bara några få bitar att välja mellan. Mer kapprustning á la kalla kriget än seriöst ägarbete.
Nästa steg i detta märkliga spel kan mycket väl vara att Ericssons förre vd Carl-Henric Svanberg tar över ordförandestolen i Volvo, vilket det spekulerats i.
Den positiva tolkningen är att vi haft turen att få fram några duktiga industriledare som det förstås vore slöseri att inte utnyttja. Och Leif Johansson kan mycket väl bli en lyckad ordförande i Ericsson.
Men så länge styrelseutnämningarna fortsätter att följa detta förutsägbaras sfäremönster är det svårt att värja sig från misstanken att det inte bara är ovillkorlig kärlek till bolaget som fått vara med och styra.
