Det otänkbara händer en lördagsmorgon i Shanghai. Ett helt nybyggt hus, 13 våningar högt, faller långsamt mot marken med ett dån, som en tegelsten i jätteformat. Något ögonblick senare blir det tyst. Som av ett under omkommer bara en enda byggnadsarbetare i Lotusstranden – det bostadsområde i Shanghai där olyckan sker. Chockade invånare berättar om en grupp arbetare som lyckats ta sig ut ur huset i sista sekunden. Nu ligger det där, tvärsöver den leriga byggarbetsplatsen, urblåst men förvånansvärt intakt.

Händelsen inträffar i juni 2009 och får stor uppmärksamhet. Spektakulära bilder sprids på nätet och Shanghais borgmästare lovar omfattande utredning. Men sanningen är att hus som kollapsar på grund av byggslarv inte är alldeles ovanligt i Kina. Inte nybyggda trasiga motorvägar heller. Eller flygplatser med lösa betongfundament på startbanan, eller 1 000 nyinstallerade luftkonditioneringar som havererar eller schampon som plötsligt stelnar till klumpar i sina plastflaskor.


Kinas rekordsnabba utveckling från ett slutet bondesamhälle till en gigantisk industrination på 20 år har ett pris: dålig kvalitet. Inte alltid och inte överallt. Men problem med kvalitet går att hitta i många av Kinas produktionsprocesser.

Vid något enstaka tillfälle leder det till katastrofer, som i Lotusstranden den där tidiga lördagsmorgonen. Ofta blir konsekvenserna inte lika dramatiska. Men inte desto mindre påtagliga för kunderna som drabbas av varor och produkter som inte lever upp till utlovad standard. Det finns otaliga sådana berättelser.


En berättar den amerikanska författaren och ekonomen Paul Midler i sin bok Poorly Made in China (Dåligt gjort i Kina) som kom ut för några år sedan. Den handlar om en amerikansk entreprenör i tvål- och hygienbranschen som har beställt ett parti med mycket billigt schampo från Kina, som han själv först har inspekterat på plats innan han gjorde beställningen. Men väl i USA börjar konstiga saker hända, flaskorna är till att börja så tunna i plasten att de har svårt att stå upprätt i hyllorna och därefter börjar innehållet stelna, vilket gör schampot svårsålt, milt uttryckt.

Allt fler Kinaexperter är överens om att landet står inför en avgörande utmaning – om Kina ska lyckas ta nästa steg i utvecklingen, att gå från en utpräglad exportnation till ett land som drivs mer av inhemsk genererad efterfrågan, måste kvaliteten upp generellt i det man tillverkar och producerar.


Förbättringar har skett. Det är viktigt att påpeka. I den kinesiska exportindustrin håller många produkter internationell klass. Bland annat för att utländska företag har flyttat både produktion, kunnande och kvalitetskontroll till Kina. Det har i sin tur tvingat de kinesiska konkurrenterna att vässa sin kvalitet. Men på andra håll är det fortfarande halvdanna lösningar, skavanker och genvägar som präglar tillverkningen.

Korruptionen är naturligtvis en bov i dramat. Det är en cancersvulst i det kommunistiska systemet som effektivt sätter stopp för allt kvalitetstänk. När ryggdunks-kultur råder blir det inte den bästa entreprenören som får bygga den nya motorvägen utan den rikaste.


Synen på pengar är annat ett dilemma. Kina har världens största valutareserv och staten förser regionerna med enorma miljardtillskott via de statliga bankerna. Resultatet blir att kinesiska myndigheter och regionala fonder förlorar känslan för pengars värde. De förstår inte fullt ut vad kapital kostar och vad risk innebär. Det är en farlig situation. Och det gör att investerarna inte får något incitament till att hushålla med resurserna och därmed utveckla kvalitén. Istället handlar det om att snabbt sätta fart på pengarna i stora megaprojekt.

Det högt uppskruvade tempot i det kinesiska samhället är en tredje faktor till att det läcker och gnisslar. Det är alltid bråttom. Kina har mycket att ta igen sedan den kommunistiska regimen på allvar öppnade upp landet för cirka 20 år sedan.

Partipamparna i Peking är plågsamt medvetna om problemet. Och de tar ofta upp just innovation och kvalitetsmedvetenhet som ett nyckelord i framtidens Kina. Men högtidstal i folkkongressen är en sak, praktisk förändring på fabriksgolvet något annat.


Det finns en intressant historisk paradox i allt detta. Kina lyfter ofta fram sin historia. Man är en av världens äldsta civilisationer och det är kineserna med rätta stolta över. De talar i de sammanhangen då gärna om att de tänker långsiktigt, olika perioder löper över decennier kanske till och med sekler. Historiskt har Kina dessutom gjort sig känt för yttersta kvalitet i de produkter man har tillverkat. Kinesiskt porslin, siden och historiska kinesiska möbler är världsberömda. Men hur många svenskar kan idag räkna upp ett världsberömt kinesiskt varumärke?

När det kommer till det vardagliga livet i dagens Kina är det ofta kortsiktig vinst som gäller. Att räkna långsiktigt, med en totalekonomi och avskrivningar, får inte några applåder.

Filosofen Konfucius (551-479 f.Kr) har blivit populär i Kina igen efter att i många år varit brännmärkt av kommunistregimen. Kineserna använder gärna hans olika ordspråk som vägledning i vardagslivet. Men ett av talesätten verkar inte ha sjunkit in i medvetandet. Inte än i alla fall: Den som har bråttom når inte sina mål.