Jag minns det när jag sitter och tittar på det amerikanska programmet ”Undercover boss” på SVT. Det går ut på att en vd ger sig ut på golvet och provjobbar under fingerat namn på det egna företaget. Tittarna får njuta av scener där han misslyckas med de mest grundläggande sysslorna, som att städa eller förpacka hamburgare.
Ungefär halvvägs in i programmet träffar han en anställd med en svår sjukdom som jobbar ändå (stråkmusik) och för första gången upptäcker han att det finns en koppling mellan siffror i en årsrapport och de människor som arbetar på företaget.
Jag kan inte låta bli att fantisera om vad stackars Erik, eller någon annan höjdare, hade mötts av om han hade gått undercover i en svensk variant. Jag ser framför mig hur den vanligtvis kostymprydde herren försöker navigera på ett evighetslångt distrikt i snöstorm med cykeln dignande under kilovis med direktreklam, samtidigt som män i hans egen ålder (med kraftigt mycket sämre lön) skämtar om att deras trasiga axlar är ett resultat av vd:ns längtan efter en sportbil.
Fast när alla medverkande mot slutet av tv-programmet gråter som allra mest och den gode hamburgerchefen belönar folk han gillar, kan jag inte låta bli att känna mig lite misstänksam mot det underliggande budskapet. För i tv-programmets fluffiga värld är allt ett missförstånd – chefen är så verklighetsfrånvänd att han bara inte har fattat vilka konsekvenser ”effektiviseringarna” har på de anställda. Nu, när han har kommit till insikt, kommer allt att ställas till rätta.
Det tror inte jag. Jag tror att allt blir ungefär som vanligt så fort kamerorna har slocknat och vd:n har rakat sig och återvänt till siffrorna. För om bonusar och vinster ska fortsätta slå rekord på en mättad marknad, måste någon annan betala med fler och tyngre arbetsuppgifter och en och annan pajad axel.
Det är inte något missförstånd. Det är väldigt enkel matematik.
