När det var som värst, för snart två år sedan, var det en dragkamp om att vara på plats i Second Life. Amerikanska storföretag som Nike, IBM och Dell satsade stort på att befolka egna öar och bygga upp virtuella butiker i spelvärlden som inte är ett spel.

Nyhetsbyrån Reuters öppnade kontor och satte en reporter på att bevaka den virtuella världen. Svenska institutet ville ha en del av kakan och bestämde sig för att bygga en virtuell ambassad, ett ”Second House of Sweden” på sant metamanér en virtuell kopia av verklighetens House of Sweden.

Det hela invigdes dessutom av en virtuell inkarnation av Carl Bildt och besökarna fick se en direktsändning på när den verklige Carl Bildt kontrollerade sitt alter ego för att klippa bandet.

I veckan meddelade Reuters att den virtuella nyhetsbyrån är nedlagd. Många storföretag har monterat ned det mesta av sin virtuella närvaro och bloggar och nyhetssajter fylls med sarkastiska kommentarer om hur detta, det andra livet, närmar sig vägs ände.

Men det som hänt är inte så dramatiskt. Det som hänt är att hajpen har lagt sig. Second Life är ett glorifierat chattrum och bör ses som det – inte som något som kommer att revolutionera världen.

Ett kort återbesök i den virtuella världen häromdagen skänkte mig varken glädje eller inspiration.

Det lättaste sättet att hitta en folksamling är fortfarande att vända sig till någon av de talrika sex- eller porrklubbarna. Den virtuella världen befolkas fortfarande av såväl ultranationalister som vänsterradikaler och storföretag på jakt efter en pr-boost står fortfarande sida vid sida med entreprenörer som kränger virtuella väskor. Guldkornen är precis lika sällsynta som tidigare.

Men det är okej, det är bara inte min grej.

Second Life, det var ett tag sedan sist. Det lär ta längre tid än så till vi ses igen.