Den galna guldruschen

Den ensamma mumifierade kroppen hittades längst in i den djupa betongbunker som i hundra år legat orörd bakom en metertjock ståldörr. De fascinerande arkeologerna kryssade sig fram mellan drivor av krugerrand och prydligt staplade travar med guldtackor. De höll nästan på att snubbla över liket i mörkret, om det inte varit för något som glimmade till i lampans ljus: Kraniets tänder var ersatta av ett gyllene varggrin. Mannen såg trots detta bling-bling inte ut att ha mött sin skapare med frid i sinnet. Han visade alla tecken på att ha dött svältdöden. Två små tomma konservburkar vittnade om en snålt tilltagen nödproviant. Tätt intill kroppen, i ett till synes krampaktigt grepp, fanns ett inramat dokument. När arkeologerna försiktig lösgjort det och borstat bort dammet framträdde texten, i guldskrift. ”Årets Hedgefondsförvaltare 2015 – Grattis!”.

Världen har blivit guldgalen. De senaste veckorna har det satts nya prisrekord på en bit över 1550 dollar per uns, drygt 31 gram. Sedan Lehmans krasch hösten 2008 har guldet dubblats. ”Vi köper dina guldsmycken!”, lyder lockropen i dåligt dubbade reklamfilmer världen över. Tidningar skriver om smälterier som går för högtryck och om hur guldletare trotsar vintern i klassiska guldruschregionen Yukon i Kanada.

Guldinvesterare är ofta så passionerade att de fått ett särskilt namn, på engelska det lätt nedvärderande ”gold bugs” – ett ord som för tankarna till en insekt med lätt empatistörning eller ett nervvirus som slår ut de delar av hjärnan som styr omdöme och förnuft. Men guldkramarna är inga galningar. Bland de som investerat tungt i metallen finns legenden George Soros och en viss John Paulson, mannen som förutsåg den amerikanska bostadskraschen. På det tjänade han personligen 4 miljarder dollar. På sin satsning i guld drog han bara ifjol in 5 miljarder dollar. Andra som börjat köpa guld är världens centralbanker och en seriös och försiktig investerare som University of Texas lät nyligen växla in 1 miljard dollar av sina tillgångar till 33 ton guldtackor i ett valv i New York.

Guldhajpen är på många sätt sensationell. Här talar vi trots allt om en tillgång som inte växer eller producerar något, inte ger någon ränta eller utdelning, har få användningsområden annat än i smycken och vars enda värde ligger i att någon annan är beredd att betala mer för den imorgon.

En investering i guld är en investering i rädsla. Mer specifikt en fruktan för att det moderna finansiella systemet baserat är ett ohållbart pyramidspel. När papperspengar hotar att bli värdelösa gäller det att hitta något beständigt att hålla fast sig vid.

Guldförespråkarnas argument har ökat i trovärdighet på ett obehagligt sätt. Centralbanker, som besitter privilegiet att kunna tillverka pengar ur tomma intet, har gjort just detta i aldrig tidigare skådade mängder, inte minst i USA. Den starka tilltron till guld är i praktiken en enorm misstro mot dollarn som rasat i värde. Lägg till det en finanssektor som de senaste decennierna exploderat i omfång och som visat sig vara oroväckande instabil.

Guldkramarna ser kollapsande pappersvalutor och hyperinflation som hotande sandstormar vid horisonten, och en utveckling där världen tvingas tillbaka till ett system där pengars värde återigen kopplas till guld.

Om de har fel är guldrallyt en klassisk bubbla. I veckan kom också tecken på stor nervositet, priset på guldets kusin silver störtdök och det cirkulerade uppgifter om att George Soros börjat lätta på sitt guldinnehav.

Har däremot guldinvesterarna rätt kommer priset att nå stratosfäriska höjder. Kanske ser de fram emot att promenera runt i Stockholms innerstad utrustade med ädelt lastade axelväskor och leende byta till sig alltifrån lyxfordon till pietetsfullt renoverade våningar.

Men i ett sådant dystopiskt scenario står världen inför så stora problem att en rejäl guldreserv riskerar att bara bli en begränsad tröst. Och om problemet med dagens penningsystem är att det blivit en opålitlig papperskonstruktion med oklar koppling till någon slags verklig ekonomi, är det svårt att se hur lösningen ligger i att knyta det till en metall vars samlade produktion genom mänsklighetens historia ryms i drygt 50 stora långtradare.

Guldet har sina begränsningar, något som redan kung Midas insåg. Det kommer inte med många nya idéer, det anställer ingen, är ett ganska dåligt material att bygga dagis med och är mycket fattigt på näring. I tider av ekonomisk oro kan det tyckas mer konstruktivt att investera i producerande företag, i jordbruksmark, skog, bostäder, ny teknik som bidrar till att avvärja klimathotet eller i utbildning av människor. Och kanske en bättre affär. En dollar investerad i amerikanska aktieindexet S&P 500 år 1802 hade 200 år senare, år 2001, vuxit till nästan 600 000 dollar justerat för inflation. Samma dollar placerad i guld hade krympt till 98 cent. Men visst, det glänser fint i solen.