Starka grupper, som välutbildade akademiker och tjänstemän, vill vara med. Svaga, som unga och tillfälligt anställda, väljer bort det. Så har det fackliga medlemskapet utvecklats under senare år. Nu lovar både LO och TCO åtgärder i höst.
Medan den borgerliga regeringen och inte minst moderaterna gång på gång prisar och intygar att man är för den svenska modellen med starka parter, sker en utveckling som långsiktigt underminerar modellen. Främst LO-förbunden och i viss mån TCO-förbund tappar medlemmar. Samtidigt ökar Saco – och de privata arbetsgivarna. Om 16 år kan den fackliga anslutningsgraden vara ännu lägre. Enligt en undersökning kan dagens fackliga organisationsgrad på 71 procent, som är den lägsta sedan 1970-talet, ha minskat till drygt 60.
Det fackliga medlemstappet har pågått en tid, men blev mer dramatiskt när avgifterna till a-kassan höjdes för några år sedan. För att hejda utvecklingen beslöt LO och TCO att satsa stora belopp på att ändra trenden. Ett första steg var främst annonskampanjer och olika förbundsspecifika åtgärder. Innovationsförmåga verkar inte saknas. Medlemskap via sms, rabatterade erbjudanden, förenklat medlemskap och förslagslådor är några exempel. I höst utlovar både LO och TCO mer sammanhållna åtgärder och kampanjer. Det fackliga företrädare brukar lyfta fram när medlemstappet kommer upp är behovet av att förklara finessen med kollektivavtalen. Hur det ska förklaras återstår att se. För något år sedan berättade en facklig företrädare för mig hur komplicerat det kan vara att beskriva kollektivavtalsmodellen. En fackligt förtroendevald talade länge och väl om hur bra det var med kollektivavtal för en ung kvinna som inte var med i facket. Hon lyssnade artigt och sade, lika artigt, när beskrivningen var över att det nog inte var något för henne: Jag åker aldrig kollektivt, förklarade hon. För henne var kollektivavtal och kollektivtrafik samma sak.
Hur ofta fackligt aktiva råkar ut för den här typen av situationer går givetvis inte att säga. Men historien, som säkert är sann eftersom personen som berättade den egentligen hade mer att förlora på att berätta än tvärtom, visar hur svårt det är. Unga och lågutbildade med tillfälliga anställningar, som sannolikt behöver facket minst lika mycket, eller mer som välutbildade akademiker, väljer ändå bort det. Ett av skälen sägs vara ekonomi. Och i många fall är det säkert riktigt eftersom avgifterna höjts rejält. Men det kan inte vara hela sanningen.
Möjligen finns förklaringen i arbetssättet. För några år sedan fick jag möjligheten att genomföra djupintervjuer med elva pensionerade ombudsmän från Elektrikerförbundet. Alla var besvikna över att intresset för facket hade minskat. De konstaterade också att arbetsmetoderna kanske inte längre fungerade. Men även om de var besvikna brann de för medlemmarna – och modellen. Det fanns arbetsgivare som de älskade att förhandla med och andra arbetsgivare de tyckte mindre om. Oavsett arbetsgivare eller medlem var det en röd tråd som återkom: respekt för modellen och engagemang för medlemmarna. Alla på en arbetsplats som inte var med i facket skulle också få den enkla frågan: Varför är du inte med?
Kanske är det i den frågan som svaret på medlemstappet finns?
