I tjugo år har ”tiotaggare” varit beteckningen på någon utvald. Välavlönade medarbetare har fått möjligheten av sin arbetsgivare att själva placera sina tjänstepensioner i fonder. För arbetsgivarna har det varit ett sätt att belöna duktiga anställda.

– Ett företag var inte konkurrenskraftigt om man inte erbjöd det, säger Marianne Olsson, pensionsansvarig på lastbilsjätten Volvo.

Samtidigt finns frågetecken om hur tiotaggarna klarat sig. SvD Näringsliv har tagit del av en utredning som genomförts i ett svenskt industriföretag. Undersökningen omfattar endast tio tjänstemän, men visar att samtliga fått ett större pensionskapital om de aldrig hoppat av sina kollektivavtalade pensionsplaner. Ett skäl är att de avgifter som träffar tiotaggarens fondval ofta är högre än avgifterna i den kollektivavtalade pensionen. Enligt en uträkning utförd av Collectum kan en vanlig tiotaggare i 40-årsåldern betala över 2 miljoner kronor i avgifter, nära dubbelt så mycket som en person med kollektivavtalad pension


Hösten 1991 gick höga svallvågor i försäkringsbranschen. Tiotaggaravtalen var då en helt ny företeelse, som också skapade en orörd marknad för den nyfödda förmedlarindustrin. Men redan då ljöd varningssignaler. I en debattartikel hösten 1991 befarade försäkringskonsulten Tommy Pålsson att tiotaggaravtalen kunde bli en ”rysare” för både anställda och arbetsgivare. Detta var också ett skäl till att han helt lämnade branschen.

– Jag tyckte att det hela var lite osunt. Man premierade de som sålde väldigt mycket, och kanske på lite konstiga sätt. Det passade inte mig, och jag kom i konflikt med mitt samvete, säger han idag, tjugo år senare.

Men trots att pressarkiven dignar av artiklar som beskriver tiotaggarnas risker, visar ny statistik att mer än hälften av de berättigade tjänstemännen fortsätter att lämna sina kollektivavtalade pensionsplaner.


Då tiotaggarlösningarna ofta presenterats som förmåner till de anställda, finns idag risken att många tjänstemän inte får samma pension som de förespeglats. Detta kan leda till tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare. I det läget kan förmedlaren befinna sig i en svår sits.

– Vem företräder egentligen förmedlaren? Arbetstagaren eller pensionsspararen? De sitter i en jävssituation utan dess like, säger Magnus Dahlgren, advokat med inriktning på pensionsfrågor.

Tiotaggarna har genom åren utgjort en grundsten för förmedlarindustrin, och beskrivs också som en central faktor bakom Max Matthiessens tillväxt och lönsamhet. Bolaget vänder sig dock mot att kritiken mot tiotaggarlösningarna är fokuserad på bara avgifterna.

– Vi har aldrig sagt att det här ger högre avkastning eller lägre avgifter. Det är högre avgifter jämfört med den kollektivavtalade lösningen, men det är också mer flexibelt, och pengarna är säkrade för dina efterlevande, säger Glenn Nilsson, vice vd på Max Matthiessen.


Han syftar bland annat på att en del av den kollektiva tjänstepensionen består av ett obligatoriskt efterlevandeskydd som många på grund av sin familjesituation inte kan utnyttja.

Inte heller rivalen, Söderberg & Partners, känner igen sig i kritiken. Bolagets vd Gustaf Rentzog konstaterar att resultatet är spretigt, men att inget entydigt pekar på att tiotaggarna skulle ha fått lägre pensioner. Han är dock kritisk till hur det sett ut historiskt.

– All tiotaggarrådgivning som har gjorts av branschen har inte varit bra. Det har varit en omogen bransch. Försäkringsbolagen och förmedlarnas rådgivare fick bara betalt om folk klev in i den här lösningen. De fick inte betalt om kunderna stannade kvar, säger Gustaf Rentzhog, men tillägger att det inte ser ut så i dag.

På AB Volvo är man dock medveten om att det inte varit en bra affär för medarbetarna.

– Hade vi vetat vad vi vet i dag kanske vi skulle vara försiktiga med att erbjuda en alternativ lösning, säger Marianne Olsson på Volvo.