Arbetslösheten ökar i den största jobbkrisen på decennier. De närmaste åren försvinner runt 300 000 jobb, spår Konjunkturinstitutet. Det borde lite cyniskt uttryckt vara goda tider för facket. Tidigare har medlemstalen ökat i lågkonjunktur.
Men den långsiktiga trenden med allt färre fackligt organiserade ser ut att fortsätta. Enligt nya siffror i förra veckan är organisationsgraden nere på 71 procent – ett ras med 14 procentenheter sedan början av 1990-talet.
Standardförklaringen från facket är de kraftigt höjda avgifterna till a-kassan som den borgerliga regeringen har genomfört. Och det har säkert bidragit till den drastiska utvecklingen de allra senaste åren. Men det räcker knappast som förklaring.
Facken har också en förtroendekris att utkämpa och den är betydande, enligt undersökningen från Nordic Brand Academy.
LO hamnar på absolut bottenplats i mätningen. Med all sannolikhet är det delvis en ”Wanja-effekt”, eftersom undersökningen genomfördes i maj, när AMF-affären fortfarande var färsk.
Den ledde till en akut förtroendekris för LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är ovisst hur stor effekten kan vara, eftersom det inte finns några tidigare jämförbara undersökningar.
Tiden får utvisa om AMF-affären ger en bestående förtroendeförlust för LO. Men fackens kris är uppenbarligen mer mångbottnad än så.
Bristande ledarskap är ett av tre områden där facken får underkänt enligt undersökningen.
De två andra handlar om hur organisationerna utför sitt uppdrag och om graden av nytänkande.
De senaste åren har knappast ett enda fackförbund genomfört en kongress utan att slå på trumman för den förnyelse som nu sägs stå överst på dagordningen. Ambitionerna är säkert vällovliga, men kanske är de fackliga strukturerna tröga att förändra.
Resultatet verkar i alla fall inte ha övertygat.
Kritiken att facken inte levererar det som förväntas är möjligen den mest allvarliga för organisationerna. En förutsättning för att kunna öka rekryteringen är att medlemmarna tycker att de får valuta för pengarna. Kraven är höga från dagens välinformerade medborgare och det går inte att vila på gamla lagrar.
Facken kämpar mot klockan. När organisationsgraden faller blir det allt svårare att upprätthålla kollektivavtalstäckningen. Zoner utan kollektivavtal finns redan i delar av den privata servicesektorn.
Någonstans finns en kritisk nivå, där kollektivavtalens legitimitet urholkas.
Problemen är stora, mycket handlar om strukturella förändringar i arbetslivet med ökad rörlighet och många tidsbegränsade anställningar. Det kan facken knappast stoppa.
Men ett förändrat arbetsliv kräver uppenbarligen ett förändrat fackligt arbete. Och det måste genomföras samtidigt som de krympande medlemstalen innebär att fackförbundens ekonomiska resurser stadigt minskar.
I det läget verkar det inte särskilt fruktbart att minimera problemet till att facket ”har svårt att nå ut med sina frågor”. Det är snarare att stoppa huvudet i sanden.
