Den här gången rör det sig inte om något vanligt årsmöte för systerorganen Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken. Det allt överskuggande temat är den finanskris som IMF i veckans globala konjunkturrapport betecknar som ”den farligaste chocken på de mogna finansmarknaderna sedan 1930-talet”.
Mötet tjuvstartas som vanligt av ”världsekonomins innercirkel” G7 som består av de gamla industriländerna USA, Japan, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Kanada.
Och det är ett mått på lägets allvar att president George W Bush bjudit in G7-representanterna till krissamtal i Vita huset under lördagen. Det underströks ytterligare av att Bush i ett tv-tal till nationen igår försökte lugna amerikanerna i allmänhet och finansmarknaden i synnerhet.
Bush kallade krisen för ”djupt skakande för det amerikanska folket” men försäkrade samtidigt:
– Vi har en aggressiv plan. Det är rätt plan. Men det kommer att ta tid innan den får fullt genomslag.
Krisinsatserna har kommit slag i slag och i land efter land den senaste tiden. Centralbankerna - inklusive den svenska Riksbanken - har ställt allt större belopp till förfogande för att hålla likviditeten uppe på kreditmarknaden. USA:s kongress har klubbat Paulsonplanen och den brittiska regeringen har dragit igång en egen krisplan som bland annat innehåller direkta kapitalinjektioner i bankerna. Och i veckan sänkte Fed, ECB och Bank of England tillsammans med Sverige, Schweiz och Kanada styrräntorna i en unik samordnad aktion.
Men inget av detta har ännu bitit på marknadspessimismen. Varken på aktiebörser eller kreditmarknader.
Volatiliteten på aktiemarknaden är extrem - ett tecken på att stämningen gått från panik till full panik. Det så kallade Vix-indexet, som mäter volatiliteten för aktierna i S & P:s 500-index och som brukar kalas för ”orosindex” (”fear index”) har nått nivåer som aldrig tidigare noterats sedan det introducerades 1993.
Och den redan mycket upptrissade interbankräntan - den ränta som bankerna betalar när de lånar pengar av varandra och som är en barometer över den faktiska kreditåtstramningen - fortsatte att stiga under fredagen.
– De globala ledarna har ryggen mot väggen. De har ingenstans att ta vägen, ingenstans att gömma sig. Vi ska inte underskatta deras vilja att fightas tillbaka just nu, kommenterar Marco Annunziata, chefsekonom vid Unicredit MIB i London för Bloomberg.
Och de tongivande länderna har med sig en del nya tankar och förslag till Washington.
USA har redan gjort en helomvändning. Så sent som för tre veckor sedan förklarade finansminister Henry Paulson att det skulle vara ”ett misslyckande” om staten skulle gå in med statliga kapitaltillskott i banksystemet. Men nu antyder administrationen att den är öppen för att köpa aktier - såväl preferens- som vanliga aktier - i finansföretag som ett inslag i Paulsons 700-miljarderdollarsplan.
Brittiske premiärministern Gordon Brown har i ett brev till franske premiärministern Nicolas Sarkozy slagit ett slag för att det offentliga ska garantera kort- och medelfristiga lån mellan bankerna för att häva förlamningen på interbankmarknaden.
Reservstinna Japan vill sätta upp en särskild IMF-fond som kan bistå länder som råkar in i en akut kris.
Ryske presidenten Dimitrij Medvedev säger att han stöder tanken på att inkalla ett extra toppmöte inom G8 (G7 plus Ryssland) dit även Kina, Indien, Brasilien, Mexiko och Sydafrika skulle inbjudas.
Och den italienske premiärministern Silvio Berlusconi förklarar, enligt Bloomberg, att ”ledande politiker” diskuterat ett förslag om att stänga världens finansmarknader till dess man enats om ”nya regler för den internationella finansmarknaden” - ”ett nytt Bretton Woods”.
