Kvällens special: En Biff Rydberg gjord på 10 procent ruttet kött. Skulle det smaka? Halva priset!

De flesta som snubblade in på någon av Stockholms finkrogar och fick detta erbjudande skulle nog tveka.

Även om nio av tio köttbitar som hamnade på gaffeln var pinfärska kuber av lagom rosastekt oxfilé (till extrapris!) är bara vetskapen om att nästa kan vara en mosig liten rackare som fått stå och jäsa en vecka på bakgården nog för att avstå helt.

Ungefär av samma skäl som väldigt få skulle komma på tanken att campa på ett gammalt minfält eller hålla en kickoff i kontrollrummet på ett kärnkraftverk.

Det är ju trots allt lite grann som att spela rysk roulett.

Ungefär så funkar det också på finansmarknaderna. Väldigt mycket handlar om sannolikheter. Till exempel är bara misstanken om att en del, men långtifrån alla, av de pengar som spanska banker lånat ut de senaste åren nu är lika mycket värda som sedlarna Schyman grillade i Visby, tillräckligt för att de ska nobbas lån hos europeiska kollegor.

Och vetskapen om att ett antal spanska banker, men inte alla, har dessa problem räcker för att investerare inte vill ta i spanska statsobligationer med tång.

Europiska storbanker som kan misstänkas sitta på mycket spanska statspapper får samma behandling. Och kunskapen om att flera EU-länder, men återigen långtifrån alla, sitter i samma sits räcker för att många placerare ska börja sälja euro och köpa ­dollar eller yen i stället.

Räddningen av Irland gjorde att denna nervighet nådde nya rekordnivåer i veckan. Beskedet från EU:s ledare med Angela Merkel i spetsen om att de spekulanter som lånar ut pengar till banker och länder faktiskt kan komma att tvingas ta förluster (ve och fasa!), i alla fall i framtiden, gjorde att det blev dramatiskt värre.

I tisdags rapporterade Financial Times om att efterfrågan bland de största Londonbankernas kunder på att köpa obligationer från länder som Portugal, Italien och Spanien sjunkit till nära noll.

Räntorna rusade i höjden. Ett nytt begrepp har till och med fötts: periferiländer, vilket är det samma som trubbelstater med tveksam kreditvärdighet vars papper betraktas som särskilt riskfyllda.

I denna grupp av kastlösa räknas alltså numera Italien och Spanien in, världens sjunde respektive nionde största ekonomier (!). För tre år sedan hade bara tanken framstått som bisarr.

Detta illustrerar den revolution som just nu pågår på världens kapitalmarknader. För inte länge sedan var statspapper från dessa och andra länder i västvärlden det säkraste man kunde köpa. En stat har ju trots allt fri beskattningsrätt över sina invånare och därmed säker tillgång till penningflöden under oändlig tid.

Men så inte längre.

Banken Citigroups färgstarke chefsekonom Willem Buiter gick så långt att han nyligen dömde ut Grekland, Irland, Portugal, och även Spanien, som insolventa. Det vill säga konkursmässiga. Ett perspektiv som nästan ger svindel.

Spanien hade tills för bara några månader sedan det högsta tänkbara kreditbetyget, AAA. En sådan tillgång klassas som helt riskfri – banker som köper AAA-obligationer behöver inte ens med de nya regelverken hålla en kapitalreserv mot sådana innehav eftersom förlustrisken anses vara obefintlig.

Men som vi lärde oss av den amerikanska subprime-kraschen är AAA ingen garanti för någonting. Nu har denna insikt sjunkit in ännu djupare. Antalet stater som har kvar betyget AAA har krympt till en handfull, däribland USA, Storbritannien och Tyskland.

USA och Storbritannien sitter själva i skuldträsket. Tyskland förväntas dra upp alla sina EU-kompisar ur kvicksanden men kanske själv dras ned. Vad säger att dessa statspapper ska betraktas som helt riskbefriade? Egentligen ingenting.

Den slutsatsen, som allt fler tycks dra, betyder ganska mycket. Så kallade riskfria tillgångar är en av de viktigaste byggklossarna i det finansiella systemet. Synen på dem styr i förlängningen vilken ränta både företag och konsumenter får betala på sina lån, hur våra pensions- och försäkringspengar placeras och vilken avkastning vi kan förvänta oss.

Det är nästan som om myndigheterna skulle basunera ut nyheten att en meter numera inte är en meter utan 90 centimeter. Ganska mycket måste göras om. Om inte i morgon så på sikt.

Om du läser i tidningen att din bank är på väg att gå under lär du fundera på om du ska ha kvar dina sparpengar där.

På samma sätt kan västvärldens skuldkris leda till enorma kapitalöverföringar mellan länder och mellan valutor.

Och samtidigt fortsätter Stockholmsbörsen att tuffa uppåt. Det är en märklig tid vi lever i.