Det har varit 2012 års mest förväntade och uppmärksammade budgetbråk: dubbat till "fiscal cliff", har demokrater och republikaner tvärvägrat att enas om hur Förenta Staternas budgetpolitik ska bli långsiktigt hållbar.

På ytan är problemet enkelt att förstå. Sedan åtminstone början av 1970-talet har USA haft högre federala utgifter än intäkter. Alltså, man gör av med mer än man får in. Undantaget är några år under Bill Clinton då han lyckades balansera budgeten.

Detta spenderande har USA behövt låna till – framför allt av Kina, som i mitten av 2012 höll 1,1 biljoner dollar i amerikansk statsskuld. (1 biljon är tusen miljarder.)

Under 2012 har USA hamnat i ett svårt läge. Om inte en långsiktig lösning nåddes på hur skuldberget ska fås att sluta växa, så skulle automatiska skattehöjningar för medel- och låginkomsttagare slå till. Dessutom skulle automatiska besparingar i den federala budgeten införas. Det är detta som är "the fiscal cliff". Det tycks nu som att en del av den oron har skingrats i och med den uppgörelse som vicepresidenten Joe Biden förhandlat fram med republikanerna. Men en långsiktig lösning är det inte. Dels återstår förhandlingar om nedskärningar, dels var både demokrater och republikaner överens om att hela skattesystemet skulle behöva en överhalning. Någon sådan mera genomgripande reform har man inte mäktat med.

Men dessutom, beroende på vilken tidshorisont man tittar på, är en långsiktig lösning tvungen att manglas fram av helt olika skäl.

• I det korta perspektivet riskerar USA att dras ned i recession om de automatiska budgetnedskärningarna tillåts träda i kraft. Då tvingas det federala USA tvångsanpassa sig till en mindre kostym än man vant sig vid, med stora konsekvenser för ekonomin. Det är inte bara USA:s problem, utan en potentiell huvudvärk för hela världen, där den amerikanska ekonomin utgör en fjärdedel.

• I det långa perspektivet är en minskad amerikansk statsskuld nödvändig av andra skäl. Där handlar det framför allt om Kina. Draken i öster och USA lever förvisso i ett symbiosförhållande, där kineser köper amerikanska statspapper i utbyte mot att USA köper kinesiska varor, grovt sett. Men vi har sedan någon månad en ny kinesisk kommunistledning. Den har som ett av sina främsta – och svåraste – mål att minska beroendet av just export. Kinas medelklass växer snabbt, och kommunistledningens högsta önskan är att dessa miljoner kineser som får det allt bättre ska börja konsumera mera. Kineser gillar i och för sig att spara, men om Kina klarar transformationen till att i högre grad förlita sig på ekonomisk självhushållning så minskar också beroende av USA:s ekonomiska köpkraft.

Då är världsbalansen plötsligt rubbad. USA:s skonomi förväntas bli omkörd av Kinas om ett antal år – hur många beror på hur man räknar. När det händer vill inte USA sitta helt i händerna på Peking. Det har många presidenter i Vita Huset redan insett. Men få har lyckats hantera denna enormt komplexa fråga i ett politiskt landskap som är kraftigt polariserat i två politiska extremer, eller i varje fall en, den mäktiga högerfalangen.

Kanske, och förhoppningsvis, blir Obama den som kan lägga grunden till att minska det gapet. Men det är långt ifrån säkert.