Det var ett typiskt lättnadsrally efter en nattsvart måndag då landets aktieägare förlorat över 1 000 miljarder dollar - drygt 300 miljarder dollar mer än vad Paulsonplanen skulle få kosta, som mest. New Yorkbörsens breda kursindex S&P 500 stod efter en massiv säljvåg på ett minus på nästan 9 procent när handeln stängde på måndagskvällen. Det var det största procentuella kursras som noterats sedan ”den svarta måndagen” i oktober 1987.
Och en del analytiker tror att börsraset kan fungera som en väckarklocka bland lagstiftarna.
Finanskrisen har blottlagt den kulturkrock som finns mellan New Yorks extremt snabbrörliga finansmarknad och Washingtons tröga politiska beslutsapparat. Politikerna har svårt med framförhållningen - de agerar reaktivt. Inte minst i slutspurten av en valrörelse.
Förhoppningsfulla räknar med att hotet om en ren börskollaps i kombination med de allt tydligare riskerna för en djup konjunkturnedgång som slår hårt mot landets breda väljarlager räcker till för att tillräckligt många nej-röstare ska ändra sig om frågan kommer upp till omröstning igen i representanthuset.
Signalen från de kongressledare som blivit överkörda av sina egna partikamrater - och av sina egna gräsrötter - var också entydig: Vi ger inte upp. Vi kommer tillbaka.
Tisdagen innebar visserligen en politisk time-out. Firandet av det judiska nyåret, Rosh Hashanah, gjorde att det politiska manövrerandet gick på sparlåga.
Men ledande röster i senaten gjorde klart att den kan komma att ta upp frågan redan under onsdagen. Nya förhandlingar i representanthuset har aviserats till dagen därpå.
”Förhoppningarna är att representanthuset röstar igen på torsdag. Vi håller tummarna. Hårt. Mycket hårt”, skriver SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist.
Hur kunde då egentligen nejsidan vinna, trots det massiva trycket från partiledningar och Vita huset? Till och med en del nej-röstande var förbluffade över utfallet. Detta är några, av många, förklaringar.
Usel timing. Finanskrisen har exploderat vid sämsta möjliga tidpunkt: Fem veckor före ett val, i ett land där partisystemet är svagt och där medlemmarna av kongressen är direkt ansvariga gentemot sina hemma-valkretsar på ett helt annat sätt än europeiska parlamentariker. Politiska kandidater i USA måste vara lyhörda för ”folkets vrede”.
En ovanligt lam anka i Vita huset. En impopulär Bush är en ren belastning för sina partikamrater. Det betyder att många republikaner kan plocka poäng i valrörelsen genom att tydligt distansera sig från sin egen president. I måndagens omröstning sa exempelvis 15 av 19 republikaner från Bushs hemstat Texas nej till Paulsonplanen.
”Ekonomin, dumskalle” (för att låna en slogan från förre presidenten Bill Clinton). Dagens kris har föregåtts av en lång och stark högkonjunktur. Den har skapat välstånd i form av BNP. Men välfärdens frukter har fallit mycket ojämnt över amerikanerna. Låginkomsttagare och medelklass har haft en relativt svag reallöneförbättring. Däremot har höginkomsttagare och kapitalägare fått desto mer. Inte minst inom finanssektorn. Den stod så sent som ifjol för 40 procent av de samlade företagsvinsterna i landet. Och en stor del av vinsterna hamnade - via bonusar och andra vinstdelningssystem - direkt hos chefer och nyckelpersoner i finansföretagen - just de ”feta katter” som många ser som bovarna i finansdramat.
Men vad händer då om Paulson-planen definitivt fastnar i kongressen?
Då får finansministern fortsätta att inrikta sig på ”lappa och laga” till dess det finns en nyvald kongress och en ny president på plats och en ny plan kan läggas fram.
Bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac kan få mer pengar för att köpa upp bolånerelaterade värdepapper.
”Bankakuten” FDIC får förmodligen en mer framskjuten roll, som i måndags då Citigroup tog över Wachovia Bank.
Finansdepartementet får fortsätta med sina brandkårsutryckningar för att rädda finansföretag i akut kris.
Och en motsträvig centralbank - som helst vill syssla med penningpolitik - får åter ta på sig en tyngre roll.
Fed har hittills öst in hundratals miljarder dollar i ny likviditet i finanssystemet. Men det har inte räckt för att häva förlamningen där. Det är därför inte uteslutet att Fed - kanske samordnat med andra centralbanker som ECB - tar till räntevapnet igen.
”Vi utesluter inte att styrräntan (i dag 2,0 procent) rätt snart ligger på eller under 1,0 procent”, spådde Citis analytiker Robert DiClemente igår i ett analysbrev.
