Nyligen åt jag lunch, informellt, med en äldre framgångsrik bankchef. ”Jag är korkad”, säger han plötsligt när vi pratar om egenarter. Han menar det verkligen. Han har flera goda egenskaper, men ser sig inte som särskilt smart. Korkad är ett lite väl hårt ord, men irrationell är det nog några fler i banksektorn som kan förknippas med. Som vanlig bankkund känns det kanske främmande. Mycket ont har sagts om bankvärlden, men logisk och smart är den. Åtminstone är inget viktigare än att det uppfattas så utåt.

För förtroende är, som bekant, huvudingrediensen i all bankverksamhet. En bank behöver förtroende från andra banker och från kunder. Men likväl som en bank utan förtroende kan börja planera sin egen begravning, borde varningsklockorna ringa när det finns gott om förtroende. När ett bolag går som bäst blir vi sämre på att ifrågasätta. Det gäller såväl aktieägare, kunder, styrelsemedlemmar som vi journalister.

Under sommaren 2007 presenterade numera likviderade HQ Bank ett rekordresultat. Mitt under glädjeyran tycks ingen ha stannat upp och ställt den till synes enkla frågan: hur tjänar banken pengar?

Svaret, som hade saboterat stämningen, skulle ha lytt: i första hand på en spekulativ tradingverksamhet, som just nu börjar bli farligt svårhanterad och går mot sitt första förlustkvartal sedan starten 1994.

Det är ingen hemlighet att banksystemet lockar till sig risktagare. Och höga risker betyder ökad chans till bonus.

Under SEB:s och Swedbanks vildvuxna expansion i Baltikum verkar det bara ha viftats med hejarflaggor under de goda åren. Ifrågasättanden om hur hållbar utvecklingen skulle vara på sikt verkar ha uteblivit. Snart slog den generösa utlåningen i österled tillbaka i form av enorma kreditförluster. Om det inte varit för livlinorna från svenska staten hade vi sannolikt inte haft fyra svenska storbanker i dag.

Lehman Brothers gjorde rekordresultat 2007, året före slutet för den anrika banken. Under flera år tjänade storbanken miljarder på att - enkelt förklarat - spekulera på den riskabla amerikanska bolånemarknaden. Inte heller här tycks någon ha velat vara glädjemarodör och dra i nödbromsen.

I fallet energibolaget Enron, som precis som många banker sysslade med trading, ställdes i alla fall den viktiga frågan mitt under den lysande resultatperioden. Men inte, vad vi vet, inifrån bolaget. Utan det var i tidningen Fortune Magazine som frågan ”hur exakt tjänar Enron pengar?” dök upp. Det fick vd Jeffrey Skilling att gå i taket. När det går som bäst verkar kritiska frågor som mest ovälkomna - åtminstone i bolag som saknar en hälsosam kultur.

I tider av skuldkrisrapportering kan det vara värt att påminna om att det är riskbenägna och irrationella människor som ligger bakom varje kris - inklusive den pågående, vilken utlöstes av en kreditbubbla i USA.

En förklaring till finansvärldens återkommande kriser, och som Tredje AP-fondens vd Kerstin Hessius nämner i den nyutkomna boken ”Vägen ur krisen”, är bristen på ”faktorer som bromsar”. I alla nämnda företagskriser har det rått en påtaglig avsaknad av inbromsande krafter.

Det är å andra sidan inte så konstigt. Det är ingen hemlighet att banksystemet lockar till sig risktagare. Och höga risker betyder ökad chans till bonus. Går det utför är det värsta som kan hända, den enskilde handlaren eller verksamhetschefen, en utebliven bonus. Går det riktigt illa är det istället hos staten det svider.

Banksystemet, som det är uppbyggt i dag, gynnar risktagande. Att numera 40 procent av bonusen, hos risktagare i svenska banker, ska hållas inlåst i tre år kommer inte att förhindra beteendet. Att få ut 60 procent direkt är en drivkraft nog för den kortsiktige att trycka riskgasen i botten.

”Problemet med riktiga risktagare är att de inte ser på risk som du och jag”, sa en revisor, med insyn i flera finansbolag, till mig nyligen. De ”riktiga risktagarna” har generellt svårt att avgöra när det har gått för långt. De har inte sällan en övertro på sin egen förmåga, och drar inte gärna själva i bromsen när det väl börjar gå utför. Det här är välkänt inom bankvärlden. Därför finns det risk- och kontrollinstanser som ska bromsa hungriga riskstjärnor och fartblinda kreditgivare.

Att dessa kontrollgrupper inte verkar ha gjort sitt jobb i krisande bolag har ofta med kulturen i bolaget att göra. Det är långt ifrån självklart att de riskansvariga får utrymme och gehör inom alla organisationer.

Omvärldsfaktorer, efterfrågan och likviditet i all ära, men kulturen är en riskfaktor som lätt glöms i retrospektiva analyser om vad som gått snett vid en bolagsskandal.

Ökade regleringar och högre kapitalkrav gör visserligen banksystemet mer robust. Med mer kapital samlat i bankerna kommer det att bli svårare för banker att falla som dominobrickor så fort en konkurrent går i konkurs. Men inbyggda mänskliga beteenden är svårt att reglera bort. Och det är just det som gör att vi inte behöver fundera över om fler bankkriser kommer att inträffa. Frågan är bara när.