Dags för nya ögon och öron i styrelserna?

Säg att du har en kompis som heter Stefan. Tillsammans med några andra vänner brukar ni spela på V75. Ni satsar lika mycket och delar även lika på vinsterna, men Stefan som påstår sig vara den hästkunnigaste av er har fått uppdraget att plita dit själva strecken på kupongen och lämna in den varje vecka.

En dag dyker Stefan upp vit i ansiktet. Han förklarar att ett baltiskt kallblod som beskrivits som en stensäker spik galopperat strax före mål. Förresten råkade han också satsa lite mer än vad ni kommit överens om, pengar som han lånat av en obehaglig figur i täckjacka och slokhatt på Solvalla.

Skulle du därför kunna hosta upp en tusing extra!?

Lätt chockad öppnar du snällt plånboken. Du lugnas lite av att Stefan lovar att nästa veckas system är vattentätt och du bergsäkert ska få tillbaka en hundralapp redan om någon dag.

Veckan efter kommer Stefan tillbaka, uppenbart skakad. Han berättar att den utlovade återbäringen måste ställas in och att han behöver ännu en tusenlapp för att täcka nya förluster.

Nu är du ordentligt besviken, men eftersom du ser svetten på Stefans överläpp och skymtar en man i hatt strax bakom honom betalar du återigen.

En tid senare är Stefan sitt vanliga självsäkra jag igen. Han förklarar hur tacksam han är för ditt stöd, att han har fickorna fulla av kommande vinnarrader och att hattpersonen inte längre ett problem.

Lättad undrar du försiktigt om du med tanke på vad som hänt skulle kunna vara med och tycka till lite om hur framtida kuponger ska se ut?

Självklart! Du kan prata in dina synpunkter direkt i den här, säger Stefan och håller upp en stor fluffig kudde.

Byt ut Stefan mot Swedbank (eller något annat stort börsbolag) och det beskriver en småsparares krassa verklighet.

När Swedbank var i kris och tvingades till två nyemissioner inom loppet av ett år var styrelsen mycket mån om att de mindre aktieägarna skulle lätta på lädret. Och trots att ett löfte om en generös specialutdelning på aktierna i den första nyemissionen drogs tillbaka snabbare än man kan säga lurendrejeri ställde dessa upp mangrant även i den andra vändan.

I frågor om pengar är börsbolag demokratiska; 1 krona från en liten ägare är lika mycket värd som från en stor. Men när det gäller inflytande är det som bekant väldigt annorlunda.

Ta Swedbank igen. Enligt årsredovisningen ägdes banken i början av året till 14,2 procent av den svenska allmänheten, över 300 000 personer. Svenska institutioner, som i form av fond- och pensionskapital också representerar småsparare, ägde ytterligare 52,7 procent.

Som kollektiv är deras makt noll. Den ligger hos en liten klick.

Valberedningen som lägger förslag till styrelse domineras av tre ägare; Folksam, Sparbankerna och ägaraktivisten Christer Gardell. I samtliga fall men på olika grunder kan man ifrågasätta om de har bolagets eller sitt eget bästa för ögonen.

Än sen då? Många aktier ger mycket makt och de flesta småsparare kanske ändå inte bryr sig. Problemen börjar när den lilla klicken missköter sig, som tidigare i Swedbank och i otaliga andra fall där börsbolag blivit rov för överdriven girighet, inkompetens eller ren harakiri.

HQ, Carnegie och Eniro är tre aktuella exempel.

Styrelsen ska visserligen företräda alla ägare men det fungerar uppenbarligen inte alltid. Småspararnas intressen är tänkta att tillvaratas av institutionerna, men oftast vare sig kan eller vill de ta plats i styrelserna och trots att de blivit allt mer aktiva (vilket är bra) har skandalerna duggat tätt. Organisationer som Aktiespararna gör sitt bästa men kan lätt ignoreras.

En annan tänkt säkerhetsspärr som en liten aktieägare ska kunna förlita sig på är revisorerna.

Men som SvD Näringsliv visat i veckan kan man sätta allvarliga frågetecken kring deras oberoende och kvaliteten på deras granskning.

Redan idag ger aktiebolagslagen möjlighet för en ägarminoritet med minst 10 procent av aktierna att tillsätta en så kallad särskild granskningsman om de misstänker fiffel.

Man kan tänka sig att permanenta en sådan övervakningsfunktion. Precis som det under lång tid varit självklart för fackföreningarna att ha representanter kring styrelsebordet kanske det är dags att sätta in småspararombudsmän, kvalificerade observatörer som är vanliga småägares ögon och öron i styrelsen.

De skulle inte ha rösträtt, men rapportera sina observationer till bolagsstämman och vara redo att slå larm om något går snett.

Överdrivet? Kanske. Men om det är förtroendet för börsen som sparform står på spel kanske det är dags att diskutera nya idéer.