Dags att rycka finansvärldens snuttefilt

Trots att politikerna kommer släpandes på julklappar flera gånger om året blir marknadens lyckorus bara mer kortvarigt.

När de första krispresenterna delades ut hösten 2008 och våren 2009 hade finanspojkarna roligt med dem ett helt år, efter klappöppningen i maj var det glada miner i sex månader men när ett stort paket med texten: ”Till alla som lånat ut pengar till Irlands banker” damp ned i måndags kom de första gäspningarna efter bara fyra timmar.

För sent, för lite, och var är förresten paketen till Spanien och Portugal, var några reaktioner. Kurserna föll. Att räddningen av Irland inte blir den sista är nog tyvärr rätt.

Men så långt har det numera gått att ingen ens påpekar att frågan kanske är felställd från början. Varför ska det delas ut presenter överhuvudtaget? Vem har egentligen varit snäll? Och sedan när blev statliga stödpengar och garantier ett villkor för att en börsmäklare ska gå upp ur sängen på morgonen?

Surast verkar alla vara på Tysklands Angela Merkel.

Hennes krav på att framtida räddningspaket förutsätter att även privata investerare är med och delar på förlusterna har beskyllts för att ha utlöst den senaste krisen.

Tyskland lär få ta sitt ansvar för att lösa Europas långsiktiga problem (se krönika 17/10). Men att såga henne för ett uttalande som är lika kontroversiellt som ”ett plus ett är två” är väl magstarkt, ungefär som att skalla en brevbärare för att han kommer med räkningar.

Det krävs minimala kunskaper i matematik för att komma fram till att de som lånat ut pengar till Grekland, Irland, Portugal och en lång rad europeiska banker bör ha gjort en dålig affär.

Frågan är bara hur dålig. Ändå uppgår dessa obligationsägares officiella förluster så här långt i krisen till noll kronor. Tacka EU, IMF och ECB för det.

Smällen har istället fått absorberas av medborgare i Irland, Grekland, Storbritannien och andra länder i form av sänkta löner, sänkta pensioner och förlorade jobb. Till och med många av Merkels kritiker verkar hålla med om att förlusterna måste fram förr eller senare, bara inte nu.

Varför?

För att förstå kan det vara på sin plats att gå tillbaka till oktober 2008. Irland blev det första landet att utfärda en garanti till sina banker. Med ett penndrag var bankernas business plötsligt alla irländares. Andra EU-länder kände sig tvingade att följa efter.

Därmed krängde Europa på sig en ryggsäck så tung att det inte är konstigt att ekonomin går på knäna. De europeiska bankernas balansräkningar har nämligen svällt över alla bräddar de senaste decennierna.

De irländska bankernas samlade tillgångar uppgick före krisen till nära 400 procent av landets BNP. I Storbritannien är motsvarande siffra över 500 procent enligt Bank of England. Även i länder som Belgien, Frankrike, Spanien och Tyskland är bankerna mellan två till fem gånger större än respektive hemmanations ekonomi.

För att förstå del två av finanskrisen kan det vara mer relevant att titta på denna statistik än att bara stirra sig blind på statsskuldernas storlek.

En irländsk kollaps skulle tvinga fram stora förluster och hota att sänka banker i flera andra länder. Det skulle i sin tur sätta press på dessa länders statsfinanser eftersom staten skulle tvingas rycka ut och infria sina garantier.

Europeiska banker har en exponering mot Irland på sammanlagt 3 500 miljarder kronor. Lägg till Spanien och Portugal och siffrorna blir än mer astronomiska.

Det är denna sårbarhet som skrämmer politikerna och som gjort att de accepterat att marknaden regredierat till ett litet barn som kräver tjugofyra timmars statlig tillsyn (även om detta barn själv påstår sig må bäst utan yttre inblandning).

Det här hände förstås inte över en natt. De senaste trettio åren har finanssektorn flyttat fram positionerna på ett sätt som saknar motstycke i historien.

Man behöver inte längre producera något för att bli miljardär, det räcker med att behärska eventdriven arbitrage eller kunna programmera en flashtradingdator.

Frågan är om den tillförda samhällsnyttan står i proportion till den ökade risken? Just nu är det få som vill ta ordet konkurs och skuldnedskrivning i sin mun. Men både länder och banker har kastat in handduken förr, bara för att komma ut starkare på andra sidan.

Att göra ingenting vore att permanenta den nya princip som säger att vinster är privata men förluster offentliga.

Att rycka undan en napp från ett barn leder till stök och bråk på kort sikt och kan vara nog så obehagligt. Men inte lika jobbigt som att knuffa runt en barnvagn med en vuxen bankman i kritstrecksrandig kostym.