EU-institutionerna håller som bäst på att debattera den så kallade bankunionen, med skarpa regler om exempelvis insättningsgarantier för europeiska bankkunder och nya övervakningsorgan som ska förhindra att bankerna spekulerar för vidlyftigt.

Övermodiga bankirer har upprepade gånger sedan finanskrisen fick grepp om Europa kritiserats för att ha först dragit igång krisen och sedan bett regeringar att lösa ut dem när affärerna gått snett.

Enligt EU-kommissionens plan för en bankunion så tar Europeiska Centralbanken (ECB) över bevakningen av euroländernas banker, cirka 6000 stycken, från de 17 euroländernas egna övervakningsorgan (motsvarigheterna till finansinspektionen) ECB får befogenhet att utförda och dra in banklicenser, ställa krav om bankernas kapitalreserver och utföra oanmälda stresstester och inspektioner ute i bankerna. ECB får också utdöma sanktioner.

Bankunionen skulle bara gälla banker i eurozonen, men länder utanför euron kan ansluta sig frivilligt. Det är dock fortfarande oklart vad som händer med länderna utanför euroområdet. För samtidigt som ECB börjar ta fram rutiner för det nya bevakningsjobbet så får europeiska bankmyndigheten EBA i uppdrag att ta fram ett gemensamt regelverk för samtliga banker i alla EU-länderna.

Regelverket blir alltså gemensamt för alla 27 EU-länder, medan tillsynen blir uppdelad: länderna utanför eurozonen synar sina banker, medan ECB synar euroländernas.

Svenska Nordea, som har filialer i nio länder i Europa, såväl i euroländer som i icke-euroländer, hamnar om bankunionen går igenom under både lokala finansinspektioners och ECB:s tillsyn.

– Vi skulle kunna hamna under estnisk, luxemburgisk, svensk och så ECB-tillsyn samtidigt, förklarar Christian Clausen som ett exempel på de onödigt krångliga turer som kan uppstå med delad tillsyn.

– Det är som om man skulle inrätta tre olika tillsynsmyndigheter i Sverige, en för Norrland, en för Mellansverige och en för södra Sverige. Det vore ju helt onödigt, säger dansken.