Ratosprofilen Arne Karlsson summerade i vintras ett drygt decennium av framgångsrika investeringar. Trots modet, och trots avregleringarna, har det gamla riskkapitalbolaget, ett av börsens största, helt och hållet avstått från välfärdssektorn. Riskerna var för stora, och priserna för höga, menade Karlsson, som år efter år radat upp avkastningstal på över 25 procent. Först nu börjar han intressera sig för sektorns finansiella värderingar. Efterhandskonstruktion eller inte, den avgående Ratos-vd:n tycks ha haft rätt. Carema-skandalen kan mycket väl bli ett kvitto på att ägare av privatiserade välfärdsföretag har alla incitament i världen att göra ett bättre arbete. En källa till SvD, med erfarenhet från flera betydande riskkapitalaffärer, beskriver i dag Carema som i det närmaste ”osäljbart”. Varumärket Carema anses helt enkelt vara besudlat. En annan person, centralt placerad på en namnkunnig svensk M&A-firma, utvecklar.

– Ja absolut, jag kan tänka mig att det kommer att ta lång tid att komma bort från det här. När du gör upphandlingar med långa kontrakt, och du vill visa att du får uppdrag, så måste du bjuda in dig med priset. Så det här slår på lite olika nivåer, och det tar tid att reparera, särskilt för Carema, säger han, men föredrar att vara anonym, då ämnet upplevs som känsligt.

På så sätt, menar han, slår Caremas varumärkesmässiga problem direkt mot bolagets intjäningsförmåga, och i slutändan också mot bolagens prislappar.

En annan och kanske än mer aktuell fråga har dock ett mer politiskt anslag. Socialdemokraterna, som exempel, har ännu inte slutgiltigt satt ned foten vad gäller välfärdens ägande och organisation. Detta är också ett uttryck för de mer svårbedömda risker som riskkapitalbolagen möter. Per Strömberg, forskare vid Handelshögskolan, menar att den risken fram tills idag har underskattats.

– Det mest uppenbara är att det visat sig att det är otroligt mycket större politisk risk i en sådan här verksamhet än vad man insåg, det var en politisk bomb, säger Per Strömberg, som forskar om riskkapitalbranschen vid Handelshögskolan i Stockholm

En viktig anledning, menar han, är att det sannolikt blivit politiskt kontroversiellt att välja riskkapitalägda bolag i kommunala upphandlingar.

– Det gör att det kanske inte blir så lätt att växa och tjäna pengar i en sådan här verksamhet, och det kommer antagligen leda till att, och har säkert redan lett till, att många riskkapitalaktörer är betydligt mindre intresserade av att investera i en sån här verksamhet. Då blir det också färre intresserade köpare, säger han.

Mot den bakgrunden gissar också Per Strömberg att innan spelreglerna är klara, något som kan kräva en blocköverskridande överrenskommelse, kommer riskkapitalbolagens intresse för nya investeringar i sektorn att vara närmast obefintligt.

Arne Karlsson, igen, är inte bara tillträdande ordförande för Ratos, utan också styrelseordförande för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. Förbundet hamnade i kraftigt blåsväder under hösten sedan en översikt av forskningsläget inom just välfärdens ägande blivit föremål för hätsk debatt. Karlsson själv beskrev händelsen som den ”mest absurda” han upplevt, och hoppas nu på en normalisering. På torsdagen arrangerar förbundet ett fulltecknat seminarium på samma tema, där bland annat Per Strömberg sitter i panelen.

Fjolåret blev i övrigt, åtminstone i ett avseende, ett bra år för riskkapitalbranschen. Antalet utköp ökade från 51 till 76 stycken, till ett värde av drygt 30 miljarder kronor, enligt statistik från Svenska Riskkapitalföreningen. Aktiviteten på marknaden ökade därmed för tredje året på följd.

– 2011 var ett starkt år för buyout-segmentet. Trots turbulensen som inleddes under sommaren har det under andra halvåret gått att göra investeringar. Så såg det inte ut i övriga Europa där möjligheterna att finansiera förvärv försvann under hösten, säger Marie Renius, vd på Svenska Riskkapitalföreningen.