Se upp! När jag gick till jobbet igår började jag förstå varifrån uttrycket kommer. Det måste handla om att vi svenskar ofta under vintern tvingas titta upp och spana efter istappar som kan falla ned från tak och framkalla fara för livet.
Det gäller också att se upp för de svårtolkade förkortningar, byråkratiska uttryck och inte minst halvengelska ord som makthavare svänger sig med.
För länge sedan, när jag till vardags jobbade med ekonomiska kalkyler på lastbilsföretaget med stort V, roade jag mig med att kvällstid gå en universitetskurs i Praktisk svenska. Kursen fick mig att inse vilka språkbarriärer som kan byggas när främmande ord, som till och med är accepterade av Svenska Akademien, används.
Det centrala måste vara att budskapet går fram – så varför exempelvis använda det otympliga målsättning istället för mål? Det märkliga verbet ”uppgå till”, som väl bara den värste byråkrat tar i sin mun men som vi andra ibland präntar ned för att det ska se lite finare ut, kan också med fördel skrotas i text. I de flesta fall går det att använda det enkla verbet vara.
En frågeställning, förlåt fråga, som väcktes på kursen är om det är finare att arbeta i team än i grupp? Vet vi bättre av know-how än av erfarenhet?
När jag talar med HR-direktörer, personer som är CFO eller CEO, gäller det att hålla tungan rätt i mun så att både jag och du förstår vad personen egentligen sysslar med – på svenska.
Vedertaget numera är förstås titeln kommunikationsdirektör. När det dundrade in i det svenska språket trodde jag först att det handlade om en högt uppsatt chef på SJ eller SL. Nu vet jag bättre.
En intervjuperson, som ska redogöra för något, ber jag ibland förklara sig och uttrycka sig tydligare så att inte minst jag förstår. Då förstår säkert alla läsare också. Ibland är det dock oundvikligt att frisera ett citat. Det kan bli för mycket med alla modeord som letar sig in i talspråket. Det är liksom inte läge att typ ta med allt.
Eller hur?
