Bara tre dagar efter att EU:s ledare kommit överens om att skapa en gigantisk hjälpfond för medlemsstater med katastrofekonomi, så föreslog EU-kommissionen i onsdags att euroländerna i framtiden skickar in sina budgetutkast till Bryssel för förhandsgranskning, innan de läggs fram för debatt och beslut i hemlandet.
Idén låter logisk. Bristen på kontrollmekanismer inom eurosamarbetet gjorde att Grekland och andra länder ostört kunde ta lån på lån och därmed skaffa sig gigantiska skuldberg. När krisen plötsligt var ett faktum var den så omfattande att den riskerade att sprida sig till de andra euroländerna och i slutändan fälla den gemensamma valutan.
Hade man haft kontroll och lämpliga förebyggande åtgärdssystem så hade det inte behövt utveckla sig till en sådan katastrof, menar kommissionen.
Enligt lagförslaget ska även sanktioner införas mot de länder som bryter mot maxgränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP, som det är fastställt i EU:s stabilitetspakt. Möjligheten att straffa länder som inte håller sig till siffrorna har visserligen funnits i paktens ramverk sedan den inrättades, men hittills har kommissionen inte vågat eller kunnat ta en dust med stora länder som Frankrike, Tyskland och Italien, som konsekvent bryter mot reglerna.
Euroländer som inte lever upp till kraven ska i framtiden till exempel kunna bli av med EU-pengar för infrastruktur och andra utvecklingsprojekt.
–Låt oss vara tydliga: utan sanktioner blir detta inte tillräckligt trovärdigt, sade Barroso om kommissionens regelpaket.
Men idén är politisk dynamit. Om förslaget accepteras innebär det att man överför en enorm makt från regeringarna till tjänstemännen i Bryssel, och euroländerna blir mer än någonsin inblandade i varandras affärer.
En finansminister kan bli tillsagd av sina europeiska kollegor att gå hem och ändra sitt budgetförslag om det anses att han eller hon tänker låna för mycket pengar, spara för lite eller inte visar tillräcklig återhållsamhet med de offentliga utgifterna.
Euroländerna skulle sedan kunna rösta ned ett lands budget med en kvalificerad majoritet – något som är tillåtet enligt EU:s regelbok, men som ännu aldrig aktiverats. Om ekonomin är den yttersta symbolen för suveränitet, så är kommissionens önskesystem en tydlig inskränkning på ett lands politiska befogenheter. Ingen regering gillar när en annan lägger näsan i blöt.
Tyska förbundskanslern Angela Merkel surnade till när den franska finansministern Christine Lagarde för två månader sedan sade åt henne att Tyskland måste importera mer, konsumera mer och sluta föra en ekonomisk politik inriktad på export.
Tyskland och Frankrike säger sig alltid vara för större ekonomisk kontroll, bara inte över just deras finanser. Detsamma gäller för de flesta. Och att peka på ett grannland som redovisar fula siffror och utmäta straff är känsligt i det konsensusfixerade och diplomatiskt tå-tippande EU.
Men kommissionens ordförande José Manuel Barroso och hans kommissionär för monetära frågor, Olli Rehn, menar att bristen på fiskal disciplin som fått råda i euroområdet kräver att man nu inför ryggrad och stringens i de straffmekanismer som finns men inte appliceras.
Flera länder, som till exempel Frankrike, Spanien och Sverige, har redan sagt att budgetfrågor är något som även i fortsättningen ska vara strikt, inhemska frågor som väljare och politiker beslutar om.
Det ingår nu i kommissionärernas arbetsbeskrivning att förespråka harmonisering av EU-ländernas politik, något som medlemmarna också vet.
Men Barroso får ändå anses modig som har vågat röra vid pudeln kärna i debatten om eurons och unionens ekonomiska framtid.
–Medlemsstaterna bör ha mod att säga om de vill ha en ekonomisk union, och om de inte vill det, är det bättre att glömma den monetära unionen helt och hållet.
