Det är svårt att föreställa sig en vackrare miljö för ett gruppboende. Torsbygården på Värmdö liknar mer ett Bullerbyn, där fristående hus står sparsamt utspridda runt en nyklassicistisk herrgårdsbyggnad, och där äppelträdgårdar och alléer sträcker ned mot Östersjöns vatten.


Torsbygården följer därmed ett tydligt mönster inom den svenska handikappomsorgen, där fristående verksamheter en gång drivits inom familjens hägn, och ärvts genom generationerna.

För några år sedan uppvaktades Ingela Wihlborg av Eken Care, en bolagsgrupp som med tiden skulle slukas av den i dag rikskända vårdkoncernen Carema. Det pågick en rusning ill LSS-marknaden, där stora finansiella aktörer, riskkapitalbolag, dammsög Sverige på lönsamma gruppboenden.


• Läs mer: Del 1 i SvD Näringslivs granskning "Rika på omsorg".


En grupp kostymklädda män kom till Torsbygården, fikade, och fick kalla handen.

– De kändes så uppstressade och gåpåiga. Det skulle gå så fort, men en sådan här process måste få ta tid, säger hon.

Affären med Eken Care blev aldrig av. I dag är det bara fem personer som bor kvar på gården, och ytterligare några i Gustavsberg.

– Jag har inget personligt behov av att det ska växa, säger Ingela Wihlborg.

Fortfarande finns många fristående gruppboenden, men vittnesmål som Ingela Wihlborgs är vanliga. Jag når per telefon en större verksamhet i Uppsalatrakten. Det blir ingen intervju, men ägaren berättar att stora koncerner hör av sig ”en gång i kvartalet”, och att propåerna alltid går rätt i papperskorgen eftersom ägaren aldrig ens övervägt att sälja.

Kungsbackaföretagaren Bengt-Erik Kärrbrand är arvtagare till Astagården, som han driver sedan 80-talet. Han byggde ut verksamheten efter den nya omsorgslagen 1986, och har med åren, tillsammans med affärskompanjonen Marianne Bisjö, byggt upp ett stort och påfallande lönsamt omsorgsföretag. Även här knackar det på dörren då och då.

– I och med att verksamheten har gått så bra så är de intresserade, så vi har fått förfrågningar från flera av de större. De kommer regelbundet, säger Bengt-Erik Kärrbrand, som dock aldrig varit intresserad av att diskutera med sina uppvaktare.

Några som däremot valde att sälja är Carl och Maud Ekman. Strax norr om Kungälv, i Lödese, ligger Solhaga By, ett boende som Carl Ekman övertog efter hans pappa 1984. Tjugo år senare hade Carl och Maud byggt ett företag med 220 anställda.

Då uppvaktades de av Valedo, ett Stockholmsbaserat riskkapitalbolag som tyvärr inte ville ställa upp på intervju inför den här artikeln.

LÄS MER: "Tystnad från riskkapitalet"


Efter affären kvarstod Maud och Carl som delägare, men lämnade ifrån sig resten av aktierna när Solhagagruppen tre år senare såldes vidare till riskkapitalbolaget Bridgepoint. I dag har ingen av dem någon kontakt med Solhaga By.

– Det passade oss bra i livet. Jag skulle fylla 60 när jag slutade, och mina systrar som även dem var delägare tyckte att det passade bra, ingen av oss hade barn som ville ta över, säger Carl Ekman, i dag utan kopplingar till föräldrarnas företag.

Framtiden undkommer ingen, och även Ingela Wihlborg på Torsbygården kommer tids nog att fatta beslut om gården och verksamheten som nu drivs i andra generationen. Hon har själv inga barn som vill ta över, utan får i stället sätta hoppet till att någon likasinnad kan ta över.

– Jag hoppas det kan bli en person med samma intresse som jag, att driva en bra verksamhet, säger hon.

• Mer läsning: Bilden som aktörerna ger till investerare – en helt annan än till brukarna.

LÄS MER: SvD Näringslivs artikelserie "Välfärdens nya herrar":

" VÄLFÄRDENS NYA HERRAR DEL 1- Priserna i Sverige för låga"

" VÄLFÄRDENS NYA HERRAR DEL 2- Miljardklipp på skattepengar"

" VÄLFÄRDENS NYA HERRAR DEL 3 - För hög vinst sänker legitimiteten"

"VÄLFÄRDENS HERRAR DEL 4 - Pensioner göder nolltaxerarna"