Debatten och diskussionen om möjligheterna för företag i den skattefinansierade välfärds- och sjukvårdssektorn har hamnat lite snett. Möjligheten för en verksamhet att generera överskott, som företagen får behålla väsentliga delar av, borde vara en självklarhet.
Den möjligheten ger ju starka incitament för en organisation att effektivisera verksamheten, genomföra kostnadsbesparande förbättringar och ta till sig nya innovationer. Detta kan ställas mot den traditionellt rent budgetstyrda verksamheten där egeninitierade besparingar riskerar att leda till lägre anslag till nästa budgetår. Den senare incitamentstrukturen, för att prata managementkonsultspråk, är kostnadsdrivande.
Det var ju denna analys som låg bakom investmentbolaget Bures dotterbolag Capios satsningar i den svenska vårdsektorn på 90-talet. Det initiativet var visserligen kontroversiellt redan då och Capios dåvarande vd Per Båtelson betonade att bolaget hade bevisbördan att visa att bolaget kunde leverera en för brukarna (patienterna) bättre vård och för uppdragsgivarna, (landstingen) effektivare och billigare vård.
Lyckas ett vårdföretag med detta bör det heller inte vara särskilt kontroversiellt att även ägarna får ta del av det överskott som genereras.
Men det har runnit mycket vatten under de svenska vårdbroarna sedan dess. Den svenska privata vårdsektorn har vuxit kraftigt och konsolideringen av branschen har gått mycket snabbt sedan 90-talet. Frågan är om det har gått för snabbt
Drivande i denna utveckling har varit de så kallade riskkapitalfonderna. Detta har gjort att den transparens och det lite bredare allmänintresse som fanns runt de privata vårdföretagens ekonomi när Bure ägde Capio har försvunnit.
De tre stora svenska privata vårdbolagen Attendo, Capio och Carema ägs samtliga av riskkapitalfonder - Industrikapital, Nordic Capital och Triton. Dessa har i de flesta fall inte ägt bolagen särskilt länge utan bolagen har på klassiskt riskkapitalmanér fått vandra som stafettbolag mellan olika ägarfonder.
Detta syns i balansräkningarna. Den externa skuldsättningen är klart högre än vad den sannolikt skulle vara om bolagen varit börsnoterade. En annan krydda i riskkapitalbolagens balansräkningssoppa var fram till i fjol de stora aktieägarlånen, som gavs från ägarbolag i något skatteparadis. Avsikten var att undvika skatt på vinsterna. Detta upplägg har bolagen backat ifrån.
Men framför allt syns riskkapitalbolagens framfart i de extremt höga goodwillposterna. Dessa har skruvats upp vid varje förvärv och när bolagen har genomfört egna refinansieringar, (läs öka belåningen), genom att låta ett nytt holdingbolag förvärva det tidigare moderbolaget. Av Carema, (Ambea) koncernens samlade tillgångar på knappt 10 miljarder kronor så utgör goodwill och andra immateriella tillgångar hela 80 procent. Av Attendos tillgångar på knappt 9 miljarder kronor är 73 procent goodwill och annat immateriellt. Capio ligger något lägre på 45 procent, men det beror på att bolaget även äger vårdfastigheter.
En vän i fastighetsbranschen bad mig titta på Attendo för att bedöma risken i att ha den här typen av bolag som hyresgäster. Han hade mycket svårt att förstå värdet av denna extrema goodwillpost, ”de har ju knappast förvärvat patent på livets mening” och dessutom att bolaget hade negativt eget kapital.
Men det är så balansräkningarna ser ut i den sköna nya riskkapitalvärlden. Att dessa skuldfinansierade transaktionsorgier där man köpt och sålt bolag till allt högre priser, är en inte obetydlig del i den skuldkrisproblematik som världen brottas med är ett uppslag till en annan krönika.
Bedömer man lönsamheten i relation till det sysselsatta kapitalet så är den heller inte särskilt hög utan ligger runt 7-8 procent. Men då ska bolagen också förränta de stora goodwillposterna. Sätter man lönsamheten i förhållande till det faktiska kapital som behövs är den emellertid extrem. För att finansiera själva verksamheten skulle exempelvis Attendo knappast behöva mer än 500 miljoner kronor, vilket kan ställas i relation till fjolårets rörelseresultat på 555 miljoner kronor. En rörelsemarginal på nästan 8 procent för den typen av bolag är mycket hög mot bakgrund av den låga risk och verkliga kapitalbehov som finns i verksamheten.
Det är inte underligt att diskussionen om vinsterna i välfärden åter tagit fart i synnerhet som forskarna, läs SNS berömda rapport, inte kan påvisa att de privata alternativen är effektivare eller bättre än de offentligt drivna verksamheterna. I sitt byggande av värden har vårdbolagen glömt att göra rätt, inte minst att göra rätt för sig.
