Vem har sagt att banker inte är serviceorienterade? När ett okänt brevlådeföretag från Gibraltar ifjol kontaktade Nordea för att öppna ett konto och sätta in 30 miljoner dollar gick det finfint. Inga jobbiga frågor. Tills för ett par veckor sedan då SVT:s Uppdrag Granskning berättade att företaget, Takilant, var ett parkeringsbolag för Telia Sonera-pengar som kan misstänkas ha gått till regimen i Uzbekistan. Nu är upprördheten på Nordea stor.

Om samma banktjänstemän redan förra året hade bemödat sig om att googla Takilant, en procedur som tar cirka fem sekunder, hade de nåtts av liknande uppgifter, bland annat i flera SvD-artiklar. Åtminstone tillräckligt för att motivera en mer noggrann undersökning. Googlingen verkar ha uteblivit.

• LÄS MER: Storägare kritiserar Nordeas Telia-affär

Men Nordea är långt ifrån ensamt om att uppvisa en lägre vakenhetsgrad än vad som kan förväntas när det gäller Telia Sonera.

Att telejätten har affärer i en rad länder med hög risk för korruption och brott mot mänskliga rättigheter är en flera år gammal nyhet. Människorättsorganisationer har varnat för riskerna länge. Det senaste halvåret har det framkommit att Telia Sonera samarbetar med säkerhetstjänster i länder som Vitryssland och Uzbekistan. En enda storägare, Nordea (!) fonder, har reagerat genom att sälja aktien. Flera andra, inklusive minst en Ap-fond och ett par fondbolag med så kallad etisk profil har istället passat på att öka. Hur tänkte de?

I efterhand är det förstås alltid lätt att peka finger. Hur kunde ägarna veta?

Det kunde de förstås inte, lika lite som den som köper en sterero av en heroinist på Sergels Torg kan vara säker på att den är stulen. Ytterst handlar det om riskanalys, omdöme och att ställa relevanta frågor, förmågor som finansbranschen för övrigt tar rätt bra betalt för.

Vilket för oss till den institution som bär det största ansvaret. Med ett statligt ägande på hela 37 procent betraktas Telia Sonera på gott och ont som en förlängning av The Swedish Government när bolaget är ute skakar tass med envåldshärskare. Som dominerande ägare får regeringen antas ha, eller kunna skaffa sig, full insyn i styrelsens arbete. Vilken analys har regeringen gjort av riskerna med Telia Soneras affärer i öst? Vilka konkreta frågor har ställts till ledning och styrelse? Det vore intressant att veta. Den som lyssnar på den ansvarige ministern Peter Normans förvåning och rop på mer information får nästan intrycket av att staten är en liten småsparare bland andra som dessutom kämpat med en dålig internetuppkoppling de senaste åtta åren.

Ur det perspektivet får Hans Dalborg förslag på att professionalisera statens ägarroll ses som ett steg i rätt riktning.

• LÄS MER: Nordea kanske inte ens Googlade Takilant

• LÄS MER: Mutmisstänkta på Telia Sonera