Två av de största nyhetshändelserna i svenskt näringsliv den senaste veckan pekar på att det behövs förbättringar på flera områden.

Enligt SVT:s program Uppdrag granskning har Telia Sonera betalat ut över 2 miljarder kronor till ett brevlådeföretag som misstänks för penningtvätt. Det Gibraltarbaserade bolaget har kopplingar till Uzbekistans diktator Islam Karimov, vilket gör att Telia Sonera anklagas för att ha mutat sig till sin 3G-licens i landet.

• LÄS MER: Mutmisstänkta på Telia Sonera
• LÄS MER: Regeringen kräver att Telia Sonera redovisar Uzbekistan-miljarder

Samtidigt har värdetransportföretaget Panaxia gått i konkurs efter en lång rad märkliga turer. I den härvansaknas bland annat mångmiljonbelopp av kundernas pengar. Även om skillnaderna mellan fallen är stora, så börjar problemen på ägarnivå och letar sig genom hela systemet.

Panaxias ägare är typiskt hemmahörande på bakgården i svenskt näringsliv. De lyckades dock köpa sig en plats i strålkastarljuset genom att vara storsponsor till AIK. Att använda idrottsklubbars namn på det här sättet är ett knep andra kommit på tidigare. Vad gäller själva driften av Panaxia misstänks en grundare för brott, och storägare anser sig förda bakom ljuset. Frågan är dock om inte de stora ägarna borde ha reagerat tidigare.

Effekterna av Panaxia-smällen blottlägger dessutom svagt ägarskap på andra håll. Mängder av kunder till Panaxia riskerar att förlora pengar som firman använt till sin egen drift. Det gäller bland annat franchisetagare för Pressbyrån och Seven Eleven. Men norska Reitan Convenience, som kontrollerar franchiserättigheterna och har slutit avtalet med Panaxia, skjuter över delar av ansvaret på de handlare som inte haft något alternativ till Panaxia. En del handlare fruktar nu konkurs.

I Telia Sonera är svenska staten största ägare. Efter de senaste avslöjandena reagerar finansmarknadsminister Peter Norman, och Riksdagens näringsutskott kallar till sig Telia Soneras vd Lars Nyberg. Men för SvD Näringslivs läsare är de nya uppgifterna knappast någon chock, tidningen avslöjade redan för fyra år sedan tvivelaktigheter kring Telia Sonera i det så kallade Eurasien, de marknader där telejätten vuxit under senare år.

Det visar sig nu också att stora ägare som Robur och Banco Fonder ställde frågor kring investeringen i Uzbekistan för några år sedan, men någon större press lyckades de inte sätta på Telia Soneras ledning.

Telejättens försvar framstår som besvärande ihåligt, och för snarare tankarna till ett informationsministerium i forna Sovjetunionen. Men kanske är det därför som Telia Sonera trivs så bra i länder som Uzbekistan.

Detta är heller inte första gången som svenska staten förefaller vara en tämligen lam ägare som främst sprattlar till när något hamnar högt på nyhetsagendan. Hanteringen av Vattenfall präglas sedan flera år av samma metodik. Å andra sidan bidrar både Vattenfall och Telia Sonera med mångmiljardbelopp till statskassan.

Men inte bara ägarna missar i tillsyn. I Panaxia kastades den förra revisorn ut efter att ha ställt lite väl besvärande frågor. Hans efterträdare, som också kom från branschgiganten PWC, ska nu granskas av revisorsnämnden. En fungerande och tillförlitlig revision är ytterst viktig för aktieägarna, men det är anmärkningsvärt sällan som en revisor verkligen fått bära något ansvar.

• LÄS MER: Panaxia-vd tvingade revisor att sluta
• LÄS MER: Forex riskerar smäll efter Panaxia

Och Svensk Handels vd Dag Klackenberg kräver i ett debattinlägg i Dagens Industri en Lex Panaxia. I dag finns varken någon obligatorisk tillsyn eller något skydd för dem som anförtrott värdetransportbolagen sina pengar. Nu försvinner en av de tre aktörer som hanterat penningtransporter i Sverige, precis som kundernas pengar.

I Telia Sonera kan man fråga sig varför ingen instans förmådde sätta igång larmklockorna efter en utbetalning på över 2 miljarder kronor till ett brevlådeföretag i Gibraltar. Om sådana transfereringar passerar obemärkt kan man ju undra vad mer som döljer sig i telegigantens bokföring.

Den senaste tidens avslöjanden slår åter mot trovärdigheten för en lång rad centrala instanser i svenskt näringsliv. Åter verkar det handla om att försöka skjuta över ansvaret på någon annan. Det är bara att hoppas att de utredningar som sätts igång, och de olika förslag till förbättringar som läggs fram, verkligen leder till något.