När 3G skulle komma till Sverige fanns fyra licenser, men spekulanterna var långt fler än så. Veckans Affärer har granskat hur det egentligen gick till då ett antal operatörer med fula knep och fagra löften tog kontroll över det svenska 3G-nätet.
Det började med en klassisk “skönhetstävling”.
”Skönhetstävlingen var som en omvänd auktion”, säger Nils Gunnar Billinger, dåvaranade generaldirektör för PTS till VA då han beskriver processen för hur licenserna delades ut.
”Först prövade vi grundläggande krav som finansiering och teknik. Därefter var det avgörande vem som erbjöd bästa täckningen.”
Operatörerna lovade runt. Investeringar på över 50 miljarder kronor skulle ge 99,984 procent av svenska folket 3G innan slutet av 2003.
Tele2, franska Orange, Europolitan och Hi3G Access AB, som senare lanserade operatören Tre, var bolagen som valdes ut. Statligt ägda Telia blev inledningsvis utan.
Snart stod det dock klart att de fyra licenserna skulle tvingas samsas i bara två nät. Telia och Tele2 slog sig ihop i bolaget Sunab medan Europolitan/Vodafone/Telenor och Tre samarbetade i 3GIS. Orange lämnade tillbaka sin licens 2002.
Det stod också klart att de satsningar operatörerna utlovat då de beviljades sina licenser skulle komma på skam.
”Att bygga efter licensvillkoren skulle ha kostat oss 17 miljarder kronor, men samarbetet med Telia gjorde det betydligt billigare”, säger Lars-Johan Jarnheimer, dåvarande vd för Tele2, till VA. ”Kostnaden för 3G-nätet blev till slut 6 miljarder som vi delade på två.”
De oväntat höga kostnaderna gjorde att utbyggnaden av 3G-nätet aldrig nådde den omfattning som utlovats. Idag når Telia 90 procent Sveriges yta med sin GSM (2G-täckning), men bara 50 procent med 3G. Tele2 når 73 procent med 3G och GSM, och Tre når 30–40 procent.
Men historien är inte slut där. När PTS 2007 utformade sin policy inför nästa generation av mobiltelefoni, 4G, blev de GSM-licenserna på nytt intressanta, som grund för 4G, vilket kräver en täckning på hela 2 600MHz.
När det blev uppenbart att 4G skulle kräva tillgång till det befintliga 2G-nätet reagrerade Tre. Operatören var den enda av de stora jättarna som inte investerat i tekniken, istället hade man valt att satsa direkt på 3G.
“Konkurrenterna Telia, Tele2 och Telenor hade alla licenser i 900- bandet. Om dessa förlängdes riskerade Tre bli utan.”, skriver VA.
Att denna strunta i “skönhetstävlingen” och istället auktionera ut GSM-licenserna verkade rimligast, ansåg PTS, som dock ändrade sitt beslut efter påtryckningarna från operatörerna, som inte alls ville förlora kontrollen över GSM-nätet.
“PTS generaldirektör Marianne Treschow gav nu beskedet att om bara de fyra operatörerna kunde komma över- ens om en fördelning av 900-bandet däräven Tre fick del av kakan, så skulle PTS avstå från auktion.”
Effekten blev att staten gick miste om 2–5 miljarder och dessutom kunde anklagas för otillåtet statsstöd till de största mobilföretagen. Flera operatörer lämnades även utanför uppgörelsen, bland annat uppstickaren Nordisk Mobiltelefon.
Samarbetet i nätet fortsätter.
Fotnot: Läs hela granskningen i torsdagens utgåva av Veckans Affärer.
